Man börjar inte blogga utan att avge någon form av avsiktsförklaring till varför man tar steget ut i bloggosfären. Det var också min avsikt att avge en sådan förklaring men så kom moderatmötet i Enskede och helikopterrånet i Västberga i vägen, och det blev som det blev. Men nu tänker jag ta tillfället i akt och presentera mitt upplägg för den här verksamheten.

Efter tio framgångsrika år som ledarskribent på SvD sa jag alltså upp mig från tidningen från den första september. Detta för att kunna kandidera till riksdagen för Moderaterna i valet 2010.

– Var det verkligen nödvändigt att säga upp dig, är en fråga som jag därefter har mött mest varje dag. Liksom: Vad ska du nu leva av?

Svaret på fråga ett är ja, det var nödvändigt. Man kan inte med trovärdighet kommentera, ifrågasätta och stundom berömma något som man själv hoppas få bli en del av inom en inte alltför avlägsen framtid.

På fråga två, den om pengarna, är det inkorrekta svaret: Det närmaste året kommer jag i princip att leva på min man och i viss mån av egna besparingar (jo, jag har sparat i rätt många år). Nog för att det både kan och bör diskuteras vad en sådan ordning betyder för vitaliseringen av demokratin och partilivet. Men låt oss ta den diskussionen en annan gång.

– Du får alltså ingen lön från partiet?
Nej, varför skulle jag få det? Provvalet i Stockholm stad, valkretsen som jag ställer upp för och hoppas bli vald av, har inte ens påbörjats. I skrivande stund är jag inte ens kandidat utan har, som det heter, anmält intresse för att kandidera. Och partimedlemmarna har en hel del att säga till om i provvalet även hos Moderaterna.

Någonstans här kommer bloggandet in i bilden. För jag behöver en ny plattform från vilken jag kan analysera och kommentera stort och smått.

Min värld handlar för det mesta om juridik och politik, lag och ordning, rättegångar, jämlikhet och frihet. Men alls inte bara för kvinnor, utan också för vita medelålders män, nya svenskar och hbt-personer. Den enda godtagbara politiska ambitionen – om ni frågar mig – är just jämlikhet och frihet åt alla.

Sedan klappar mitt hjärta hårt för värnet av den personliga integriteten, en renare miljö med mindre CO2-utsläpp och en fullskalig övergång till elbilar. För att få ihop den klimatekvationen krävs i logikens namn, vad än politikerna säger, en säker utbyggnad av kärnkraften.

Där har ni mina ruffa valfrågor på ett ungefär. Finslipning återstår.