Jag tycker uppriktigt synd om Maud Olofsson, och förstår fuller väl om hon längtar ut i skogen till favoritstubben där hon bara kan sjunka ner.

I dag skulle näringsministern presentera centerpartiets vallöften. Alltigenom vettiga löften med tungt fokus på nödvändiga åtgärder att sätta in mot den oacceptabla ungdomsarbetslösheten. Glad i hågen, gissar jag, såg hon fram emot att äntligen få sprudla om något annat än Vattenfall, och Jan Björklunds dumma prat (tycker centern, alltså) om att bygga ut kärnkraften.

Jo, tanken var garanterat att senare tids kritikstorm mot centerledaren skulle tystna, eller i vart fall skruvas ner ett par snäpp. Men den efterlängtade andningspausen kan Olofsson glömma.

Gårdagens mardrömsbesked för regeringen om den kraschade Saabaffären i och med att Koenigsegg drar sig ur, har försatt Trollhättan, och förmodligen också Olofsson, i djup chock. Samtidigt som den för Olofsson så besvärande turbulensen kring Vattenfall inte visa några tecken på att mattas. Tvärtom. Oppositionen vet inte till sig av aktivitetslusta i syfte att göra livet överdjävligt för Olofsson, ytterst för regeringen.

Men s, v och mp gör sig löjligare än vanligt när man nu hotar att KU-anmäla Olofsson med krav på att hon ska tala sanning om Vattenfall.

En första invändning av mer besserwisserkaraktär mot de rödgrönas genomskinliga populism är att riksdagens konstitutionsutskott inte är en domstol, att statsråd som kallas till KU därför inte avkrävs att tala under ed. Det är en högst rimlig ordning, och det tycker även socialdemokraterna när deras partikamrater pressas i KU.

Det räcker att påminna om denna soppa, och sossarnas krav på att det ska talas sanning i KU ekar generande falskt.