En människa som tämligen omgående grep tag i mig som nyinflyttad karlstadsbor var Marie Niljung. Och härom helgen tog maken och jag lokaltåget till Kil för att se Niljungs show HELLRE ARG ÄN DÖD. Föreställningen handlar om djup livssorg – och hur den hoppfullt nog kan undvikas. Niljung miste båda sina föräldrar i självmord och skriver i förordet till sin bok: Hade jag vetat det jag vet i dag hade inte min mamma Kerstin tagit sitt liv 1997. Och inte heller min pappa Sven 2006. Men genom att skriva denna bok känns deras meningslösa död lite mindre meningslös.

Vi såg alltså föreställningen på Kil Arena. Fylld av hopp, liv, och lust virvlar Niljung in på scenen till sin mammas favoritlåt. Som publik är det svårt att inte svepas med, klappa i händerna och stampa takten samtidigt som ögonen fuktas och man får något tjockt i halsen. Marie Niljungs ambition – som blivit en livsgärning – är att förebygga och sprida kunskap om självmord, som hon föredrar att kalla psykologiska olycksfall, och inspirera oss alla till att vara modiga medmänniskor genom att ”våga fråga, våga lyssna, våga agera”. Tre uppmaningar så självklara att nicka instämmande till, men som i mitt fall nog oftast har gått in genom det ena örat och ut genom det andra. På tågresan hem till Karlstad lovar jag mig själv att bli modig(are), att våga ställa obekväma frågor till den som inte verkar må så bra, att stanna kvar och lyssna och inte lättad smita i väg när jag får en lämna-mig-ifred-reaktion i nyllet.

Snabbare än kvickt blev jag påmind om löftet till mig själv. Som alla gudstjänstbesökare i söndags vet var mässans rubrik Prövningens stund. I en passus om människans prövningar av det svårare slaget i livet, uppmanade predikanten oss församlade ”att våga vara där även när vi inte vet hur vi ska bete oss”. Starka och uppfordrande ord. På vägen från domkyrkan sveper min blick över Stora torget men just i dag var allt lugnt, inga potentiellt hjälpbehövande i sikte. 

Vi dör bara en gång och då är det viktigt att det blir så bra som möjligt, säger Helena Åvik Persson, forskare i palliativ vård på särskilda boenden (DN:s serie Döden och vi, 15/2). Jo, det är sant, ja, hela poängen med omvårdnaden i livets slutskede. En helt annan sak är att vi andra måste gå upp i stabsläge för att ingripa och hjälpa när människor på olika sätt signalerar att livsorken är på väg att ebba ut. Bara i Värmland tar varje år cirka 40 personer livet av sig.

Marie Niljung har förresten en ny föreställning HELLRE ARG ÄN DÖD den 22 maj på Scalateatern i Karlstad. Biljetter köper man här.