Scenen är sal 1 i Rådhuset vid Stora torget. Den åtalade mannen letar febrilt bland sina papper, hittar polisens förhörsprotokoll och får ett utbrott: ”Läkaren” ljuger i polisförhöret! Försvarsadvokaten gör ett försök att avbryta och mumlar att ”läkaren ska ju höras som vittne i rättssalen”. Underförstått jag, din försvarare, ska ju ställa frågor till läkaren då. 

Fyra förhandlingsdagar är avsatta och detta är alltså ett hyggligt stort men kanske inte så komplicerat brottmål som parterna ska ro i hamn i Värmlands tingsrätt. Saken gäller synnerligen grovt narkotikabrott m m. Vi talar om förskrivningar av narkotikaklassade mediciner som en farmaceut misstänks ha skrivit ut till sig själv och tjänat miljonbelopp. Rättegångens andra dag inleds med åklagarens redovisning av expeditionsdatumen för falska förskrivningar av ett stort antal tabletter (över 19 000 om jag minns rätt) till fejkade patienter. Efter åklagarens sakframställan är det dags att ”dra igång förhöret”, som rättens ordförande uttrycker det. Den tilltalade ges som brukligt tillfälle att med egna ord ge sin bild av saken, därefter ska åklagaren få ställa lite fler frågor, förklarar ordföranden pedagogiskt. 

Nära två timmar senare frågar den misstänktes advokat sin klient om han orkar fortsätta? Vid det här laget har rätten, parterna och undertecknad lyssnat till en detaljerad beskrivning av den åtalades svåra uppväxtförhållanden i Syrien, flykt från krig via Rumänien och vidare till Norge där han utbildat sig till farmaceut, gift sig och bildat familj. Vilket människoöde, tänker jag och ifrågasätter inte sanningshalten. Däremot undrar jag: Vad har den åtalades barndom i Syrien att göra med det synnerligen grova narkotikabrottet han är misstänkt för att ha begått som anställd farmaceut på ett apotek i västra Värmland? 

Åklagarsidan visar inga tecken på att vilja avbryta mannen. Rättens ordförande gör noll väsen av sig. Jag sitter på åhörarplats och begriper uppriktigt sagt inte varför denna charad tillåts fortgå. Varken rättens ordförande, åklagaren eller advokaten lyfter ett finger för att styra upp rättegången som utvecklas till en ren fars. Den åtalade tar ny sats och förklarar att vid den tiden (nu är han framme vid 2011) gick det inte att få tag på psykofarmaka i Syrien. Så han skickar medicinpaket till de lidande barnen för att lindra smärta, ångest och trauman. Som medgrundare till Röda halvmånen i Norge och senare som ambassadör för organisationen reste han ofta till Syrien. Frun tröttnar på alla hans resor och vill skiljas. Han flyttar över gränsen till Sverige där han kan behålla närheten till sina barn och jobba vidare som farmaceut på ortens apotek. Jag tittar stint på rättens ordförande och försöker via telepati eller nåt förmå honom att ta ledartröjan och bryta in. Men icke. Den misstänkte fortsätter att rabbla om situationen i Syrien, skilsmässan från hustrun, som inte orkade med hans många resor, och så vidare i en aldrig sinande malström. 

Plötsligt en signal från domarpodiet, rättens ordförande konstaterar att nu är det visst dags för lunch. Vid återsamlingen klockan 13.00 tar åklagaren till orda efter att ha samrått med försvaret. Den tilltalade muttrar, han skulle gärna ha fortsatt sin enmansshow. Åklagaren börjar skjuta av sitt uppdämda frågebatteri. Ett smakprov: 

Åklagaren: När du greps tog vi urinprov på dig. Kan du berätta vad det sa? 
Den tilltalade: Nej.
Åklagaren: Det var positivt. 

När jag i pausen en och en halv timme senare ger upp och lämnar förhandlingen bubblar det i huvudet. Bedrövad över oförmågan att effektivt driva ett brottmål av denna dignitet framåt. Uttröttad av den tilltalades tirader utan betydelse för det kommande domslutet. Förbluffad över att fyra förhandlingsdagar avsätts i Sveriges domstolar för ett mål där ansvarsfrågan på förhand måste ha framstått som tämligen okomplicerad.