Rasist och antirasist är väl ändå inte samma sak? En genomgående hypotes i kurslitteraturen komponerad av huvudläraren Tobias Hübinette, har varit att det i många fall finns en dold omedveten rasism även inom den ”goda” vitheten. Särskilt framträdande har den tesen varit i Race – An introduction, av den brittiske professorn Peter Wade. Den enda lösningen för att få bukt med rasskillnader och rasism är enligt Wade att vi kommer till rätta med klasskillnaderna. Här lyfter Wade det kommunistiska Kuba som ett föredöme, helt döv och blind för befolkningens ofrihet och diktaturens misslyckande med att efter revolutionen 1959 förbättra levnadsstandarden. Så ja, i mina ögon är Wades politiska naivitet än mer provocerande än hans testuggande om att vita antirasister är och förblir rasister även när de gör allt som står i deras makt för att utrota den rasistiska ojämställdheten. 

Ligger det då ingenting i Wades påståenden att vi som utgör ”den goda vitheten” medvetet eller omedvetet ändå är rasister? Jo, kanske något. Det medgav åtminstone de tre intervjupersoner som jag involverade i mitt kursarbete. Deras svar fick mig att fundera över hur Wade skulle ha förklarat att goda antirasister som är helt medvetna om sin underliggande rasism ändå aldrig helt kan komma ut ur rasistburen? Själv bedömer jag att Sverige är ett i huvudsak icke-kolonialt land, präglat av en godhets- och anständighetskultur som inneburit en stor öppenhet i flykting- och migrationspolitiken. Men visst, från att Sverige hade varit ett översvallande välkomnande land där multikultur hyllats och där all världens flyktingar tagits emot med öppna armar fick såväl onda som goda krafter uppleva ett tvärt lappkast när Sverige efter flyktingkrisen 2015 blev ett land med en hårdare attityd och en väsentligt skärpt migrationspolitik. Var det rasism? Nej. Omläggningen av politiken var motiverad av akut svårbemästrade situationer i kommuner och berörda myndigheter. Utan denna omläggning till något som mer liknade en europeisk normalmodell skulle främlingsfientligheten i Sverige inom bara några år ha kunnat nå förskräckande höjder. Men Hübinett betonar i stället att sambandet mellan svenskhet och vithet i framtiden måste kapas så att icke-vita kan känna mer gemenskap med Sverige och det traditionellt svenska. Visst, men åtgärder som stimulerar icke-vit delaktighet i majoritetssamhället pågår ju hela tiden, och naturligtvis har också den icke-vita befolkningen ett ansvar för att låta sig integreras, tänker jag.

Färgblindheten är en chimär. Hur är din relation till begreppet ras och vad associerar du till när du hör ordet? Jag behövde inte fundera länge för att svara på den frågan i det digitala forum som skapats för kursens gruppdiskussion. För mig är rasbegreppet ganska okomplicerat. Att tillhöra en viss ras är att dela hudfärg och likhet i utseende med andra människor utan att nödvändigtvis ha något annat gemensamt med dessa människor. På följdfrågan vad jag associerar till när jag hör ordet vithet blev därför mitt svar: hudfärg. Att det inte finns någon vetenskaplig grund för att dela in människor i olika raser är väl belagt men i en mer allmän mening används rasbegreppet i ett stort antal länders lagstiftning samt även i Europakonvention om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (som sedan 1995 gäller som svensk lag) och i FN-konventionen om de mänskliga rättigheterna. Men så inte i det hyperkorrekta Sverige där rasbegreppets historiskt negativa laddning föranledde Sveriges riksdag att 1998 besluta utmönstra rasbegreppet som diskrimineringsgrund i lagstiftningen. Den sålunda politiskt beordrade ”färgblindhet” som skulle gynna alla icke-vita ville dock inte infinna sig hos befolkningen. Det krävs helt andra tag än ett dribblande med rasbegreppet för att komma till rätta med den hudfärgsbaserade diskriminering som icke-vita i vårt land ännu dagligen utsätts för i skolan, inom sjukvården, på bostads- och arbetsmarknaden mm. 

Jag köper som sagt inte Tobias Hübinettes syn på allting men med stor behållning har jag läst Den färgblinda skolan – ras och vithet i svensk utbildning. Författarna (Hübinette/Lundström) beskriver där hur vita föräldrar med vita barn i vita majoritetsskolor byter skola när denna ”utmanas” av icke-vita elever, och hur vita föräldrar flyttar sina vita barn till skolor i andra bostadsområden där vita elever är i majoritet. Här landar Hübinette i att segregationen reproduceras även på bostadsmarknaden. Och på motsvarande sätt består skolsegregationen när huvudmän och enskilda aktörer ser omfattande ekonomiska risker med en stor blandning av vita och icke-vita elever. Ja, eftersom en alltför heterogen elevsammansättning bedöms minska skolans attraktionskraft för vita elever med höga betyg. För att minska segregationen har man på vissa håll tillgripit bussning av minoritetselever till majoritetselevernas skolor (t ex i Botkyrka) eller nedläggning av skolor som domineras av icke-vita elever varvid dessa flyttas till skolor dominerade av vita elever (t ex i Trollhättan). Även sammanslagning av skolor dominerade av vita respektive icke-vita elever förekommer, liksom nedläggningar av icke-vita skolor varvid eleverna upptagits i nya, blandade jätteskolor (Nyköpingsmodellen). Hübinette konstaterar dock uppgivet att sådana åtgärder inte tycks spela någon roll utan mest blir ”slag i luften” eftersom rassegregationen reproducerar sig. En lite överraskande samstämmighet i vår svårt politiserade tid är att här drar Hübinette ungefär samma slutsats som Timbrorapporten Bussning av elever leder alltid fel, av liberalen Malin Lernfelt.

Behovet av jämlikhetsdata. Kvinnors inkomster är lägre än mäns, rapporterar Ekot. Flickor och kvinnor får ADHD-diagnos fyra år senare än pojkar och män, rapporterar Ekot. Svarta amerikaner har oftare än vita inte råd med sjukvårdsförsäkring, rapporterar Ekot. Gemensamt för dessa inslag är att de bygger på statistisk, i det sistnämnda exemplet på insamling av uppgifter om ras/hudfärg. Är det ett problem? Någon som tar illa vid sig? Tänker någon att Ekot går rasisters ärende? 

För att ”politiken” ska ha en rimlig chans att åtgärda samhällsproblem – det må gälla oförklarade löneskillnader, orättvis sjukvård, rasism eller andra missförhållanden – måste det vara möjligt för beslutsfattare att ta del av relevant faktaunderlag. Hübinettes lösning stavas insamling av jämlikhetsdata. Och jag håller med, i likhet med bl a Storbritannien, USA och Kanada bör Sverige kunna föra statistik på strukturell nivå i syfte att ta reda på när och i vilka sammanhang icke-vita människor i vårt land utsätts för diskriminering på grund av deras hudfärg? (DO har förresten redan utrett saken här). 

Sist men inte minst har kursen om möjligt ytterligare skärpt mina sinnen för sådant som syftar till att gynna den antirasistiska kampen men som i verkligheten snarast motverkar den. Tre exempel:

Hundratals fåglar med rasistiskt klingande namn får byta namn i Sverige. Indiansidensvansen heter numera Tujasidensvans, Kafferseglare heter Vitgumpseglare osv. Medan Lappmesen och Lappugglan alltjämt har fått behålla sina namn med hänvisning till att dessa har geografiska kopplingar (och alltså inte har något att göra med namnet på ursprungsbefolkningen, min anm.) (DN). 

Museer i Stockholm beviljas tio miljoner kronor från Riksbankens Jubileumsfond till ett projekt med syftet att utmana museernas koloniala historia (Ekot).

Karlstads universitets disciplinnämnd lät den högerradikala Christian Peterson med ett förflutet i Nordiska motståndsrörelsen gå kvar på ”min” kurs Ras och vithet i Sverige, trots att han helt uppenbart störde undervisningen genom att skrämma i väg både lärare och elever. Universitetsledningens beslut signalerar vadå?