Som nybliven heltidsvärmlänning har jag deltagit i mitt första offentliga möte. Tillsammans med dryga hundratalet karlstadsbor gästade jag Värmlands museum som i samregi med ABF bjudit in förra utrikesministern Ann Linde för att reflektera kring frågan Finns det trots allt hopp om en fredlig värld? Inför partikamraterna uppträdde Linde tryggt och med stor auktoritet samtidigt som hon obrottsligt höll fast vid den socialdemokratiska partilinjen. Inte minst prisade hon svenska folkets vilja att öppna sina hem för kvinnor och barn på flykt från krigets Ukraina, ett kvitto så gott som något på att hoppet lever om en fredligare värld.
Jag agerar nu som reporter på plats och redovisar följande iakttagelser.
Kvällens samtalsledare Peter Franke, tidigare chefredaktör på Värmlands Folkblad inledde med att återkalla känslan tidigt morgonen den 24 februari när Putin startade Rysslands invasionskrig mot Ukraina. Linde nickar, vid femtiden fick hon ett sms och begav sig genast till Rosenbad. Bara dagarna innan hade ryssarna på ett säkerhetspolitiskt möte i München avfärdat omvärldens farhågor om en fullskalig invasion. På tvärs med militärexpertisens bedömningar analyser smäller det ändå några dygn senare, summerar Linde och bedyrar för partikamraterna att hon då fortfarande var övertygad om att alliansfrihet var säkrast för Sverige. Men den 12 maj gör Finlands president och statsminister tummen upp för finskt medlemskap i Nato, och frågan kommer i ett nytt läge. Den 16 maj beslutar så regeringen Andersson att även Sverige ska ansöka om medlemskap, den 17-18 maj är Natoansökan undertecknad och överlämnad.
– Hur kändes det, undrar Franke.
Vad ska Linde svara, tänker jag sensationslystet. Och ska Lindes partikompisar försöka lirka ur sin forna utrikesminister hur tongångarna egentligen gick i partiledningen de där månaderna innan man beslutade skrota Socialdemokraternas högstämda säkerhetspolitiska tal om att alliansfriheten ligger fast. Men nej, inte minsta lilla pysläcka om turerna som föregick kovändningen. Linde inskärper i stället scenariot som upprepas som ett mantra från vänster till höger i svensk politik att om Finland ensamt går med i Nato samtidigt som Putin eftersträvar ett återuppbyggt Storryssland så kommer Putin att gå över Gotland för att nå sitt mål. Och därför måste Sverige gå med i Nato.
Mer frispråkig var Linde om regeringen Kristerssons utrikespolitik. Bortser man från att Lindes revanschistiska anspråk lyser igenom – det är ”loserpartierna” som har bildat regeringen – utkristalliseras kritikens kärna och den stavas Sverigedemokraterna. SD är ett parti som regeringen ”otroligt oansvarigt” har gjort sig beroende av eftersom Kristersson vann valet med bara 0,7 procent övervikt, menar Linde. Det är lätt att konstatera att här talar hon med kluven tunga. För det är inte unikt för nuvarande regering att använda SD som stödben, socialdemokraterna gjorde det otaliga gånger i regeringsställning och senast härom veckan stoppade S med hjälp av SD regeringens utredningsplaner om utformningen av karensdagar. Minns också Amineh Kakabaveh vars röst Lindes regering pressades köpa för att säkra att Magdalena Andersson valdes till statsminister. Apropå att göra sig beroende.
Regeringspartier, förresten. En ålänning ställde en publikfråga. Mannen undrade om det säkerhetspolitiska läget blivit så allvarligt att partierna i Sverige borde överväga att bilda samlingsregering. Nej, det trodde inte Linde på, eftersom partierna i regeringen Kristersson så hårt surrat sig vid SD. Peter Franke hakade på och ställde raskt följdfrågan om hur Linde såg på en samlingsregering utan ytterkantspartierna V och SD? Det är samma fråga som jag just svarat på, svarade Linde helt fräckt och gjorde Franke förlägen. Medan vi andra såklart hörde att Frankes fråga var en annan, och mycket mer ömtålig för sossarnas självbild.
Till sist några ord om yttrandefrihet kontra koranbränning. Precis som nästan alla andra tyckte Ann Linde att det är viktigt ”stå upp för yttrandefriheten” och citerade med gillande Jan Eliasson (”klok som en pudel”) som menat att det är rimligt att fråga sig hur muslimska länder uppfattar att Sverige bränner koraner.
Behöver man ens ställa den frågan? Svaret är väl självklart?
Förre JK Göran Lambertz har på sin blogg tänkt till om koranbränning vs yttrandefrihet och landat i ett förslag som tål att fundera på:
För man skulle mycket väl kunna tänka sig att utvidga bestämmelsen om hets mot folkgrupp till koranbränningar och liknande hets mot religioner och deras trosbekännare.
—
En sådan utvidgning skulle kunna göras genom en ganska liten lagändring som ger lagstiftaren möjlighet att skriva nya motiv till bestämmelsen om hets mot folkgrupp, t.ex. så här (det nya i fetstil):”Den som i ett uttalande eller i ett annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, religion eller annan trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.”
Funderat på yttrandefrihetens gränser och om dessa behöver inskränkas, skärpas, hårdare knytas till ansvar osv, har även Lena Andersson, Niklas Rådström och Göran Rosenberg gjort. För att nämna några namn. Rosenbergs förslag är för övrigt närmast en blåkopia av Lambertz.
Själv ser jag fördelar med den finska lösningen. Till skillnad från Sverige skrotade inte grannlandet i öst det lagstadgade skyddet för trosfrid under det röda 70-talet utan behöll straffregler för bland annat hädelse. Detta med följden att polisen i Finland fortfarande kan ingripa och stoppa bl a koranbrännare med hänvisning till trosfridslagen. Mer komplicerat behöver det kanske inte vara.