Först: Nej, jag har inte fått frågan om att bli statsråd i regeringen Kristersson. Och påven har inte blivit lutheran.
Allvarligt talat: Varför dömer det svenska rättsväsendet traumatiserade kvinnor för förtal? Med de orden avslutade Cissi Wallin sin ”plädering” i Svea hovrätt förra veckan.
En kort resumé: I december 2019 dömde Stockholms tingsrätt Cissi Wallin för grovt förtal efter att hon 2017 i sociala medier utpekat Fredrik Virtanen som våldtäktsman trots att hennes polisanmälan 2006 underkändes och förundersökningen mot Virtanen lades ner. Wallin försvarade sig med att hennes spridande av Virtanens namn bidrog till Metoorörelsens genombrott i Sverige. Till stöd för påståendet anlitade Wallin göteborgsprofessorn i genusvetenskap, Lena Martinsson som i expertutlåtandet till tingsrätten menade att det inte går att skilja offentliggörandet av anklagade mäns namn å ena sidan och Metoorörelsens genomslag å den andra. Men Martinsson slog ändå fast att ”det var när namngivningen skedde som rörelsen tog fart världen över”. En slutsats som tingsrätten på goda grunder inte lät sig påverkas av.
Domen överklagades och som enda åhörare – vart tog intresset för Metoo vägen? – var jag på plats i hovrätten där Cissi Wallins försvarare Percy Bratt argumenterade för att CW måste få namnge Virtanen som våldtäktsman. Men han argumenterade halvhjärtat, för enligt gällande rätt, som advokat Bratt väl känner till, är det inte tillåtet att ge stor spridning åt påståenden om att en icke dömd person har begått ett allvarligt sexualbrott. Nåväl. Svea hovrätts dom meddelas den 25 oktober och det skulle förvåna om hovrätten landar i att Wallin var i sin rätt att för tusentals och åter tusentals följare i sociala medier namnge Fredrik Virtanen, eller, för att citera Bratt, ”berätta vad hon varit med om”.
Rätt att berätta vad man har varit med om, förresten. Då närmar vi oss inte bara Annie Eurnaux, årets Nobelpristagare i litteratur, som apropå skildringen i Omständigheter om en blodig illegal abort menar Att ha genomlevt något ger en rätt att skriva om det. Även förre Justitiekanslern Göran Lambertz har varit inne på det spåret. I en kommentar till Wallins nederlag i tingsrätten luftar Lambertz tanken att förtalslagstiftningen borde ändras så att kvinnor (och män, utgår jag ifrån) som upplever sig ha blivit våldtagna, inte ska behöva riskera att åtalas och dömas för förtal när de avslöjar namnen på sina påstådda plågoandar, oavsett om brott kan styrkas i domstol eller inte. (Lambertz utvecklar sitt förslag här).
Som riksdagsledamot baxnade jag över uppslutningen av politiker från alla partier som 2017 slöt upp i Bankhallen för att inför tv-kamerorna läsa upp vittnesmål från uppropet #imaktenskorridorer, berättelser som saknade underskrift och som ingen hade en susning om ifall de var sanna eller påhittade.
Men nu i dag infann sig ett tillfälle för de riksdagsledamöter som handlöst föll i Metoorörelsens armar att visa att man menade allvar och är beredd att ta konsekvenserna av sitt ställningstagande. Använd därför den motionsperiod i riksdagen, som följer på regeringen Kristerssons budgetproposition, till att under 14 dagar skriva motioner så tangentbordet glöder om att avskaffa förtalsbrottet! Ja, så att kvinnor och män som hänger ut snubbar som våldtäktsmän, slipper att åtalas och dömas för förtal, även om övergreppet inte kan styrkas i domstol.
Varför inte?