Den franska succéförfattaren och litterära underbarnet Édouard Louis är aktuell med romanen ”En kvinnas frigörelse”. Jag har inte läst den men som framgått skildrar den en arbetarkvinnas strävan till ett drägligare liv, och kvinnan är alltså Louis egen mor. Journalisten och författaren Patrik Lundberg som själv skrivit prisbelönt om sin mammas liv kommenterar med igenkänning Louis bok i SVT/Kultur och landar i slutsatsen:
– För att skriva arbetarskildringar måste man antagligen ha gjort sin klassresa. Jag tror det litterära skapandet har medelklassifierats vilket är lite skadligt, då får vi inte de här berättelserna från de som lever i den här världen, utan från välbetalda klassresenärer som jag. Och då blir det inte lika brännande.
Här blir jag först provocerad. För vad med de Nobelprisbelönade författarna Harry Martinson och Eyvind Johnson? Den förre moderslöst sockenbarn, den senare lämnad som fosterson på grund av föräldrarnas fattigdom. Och vad med Vilhelm Moberg, uppväxt i ett småländskt soldattorp? Inga klassresenärer? Så nej, Lundberg kan inte seriöst mena att författare som gjort färdigt sin klassresa inte förmår skriva ”brännande” arbetarlitteratur.
I november meddelade Lundberg att han vill ”lämna medelklassen” eftersom hans medelklassvänner inte lever som de lär (DN 24/11). De äter kött, bor i bostadsrätt, åker bil och reser utomlands. (Allt tvärtemot Gretadoktrinens lära, min anm). Lundberg uthärdar inte dubbelmoralen och önskar sig tillbaka till arbetarklassen. Detta i kontrast till frilansjournalisten Vesna Prekopic som beskriver hur tacksam hon är för att henne mor pushade henne att göra klassresan, en resa som förutom socialt och kulturellt kapital har gett henne ekonomisk trygghet och skonat henne från sin mammas förslitningsskador (DN 18/1). Till skillnad från Lundberg har Prekopic ingen längtan att lämna medelklassen men hon har svårt för ”mellanförskapet”. Det vill sägs upplevelsen av att inte riktigt höra hemma vare sig i arbetarklassen eller medelklassen. Eller med Prekopic egna ord:
På ytan har vi lyckats, inombords finns ett själsligt tomrum som vi inte vet hur vi ska fylla eller med vad.
En tredje person som har tankar kring medelklassen är Ivar Arpi (SvD 19/1). På tvärs med sin mors önskan att han skulle bli målare (alltså inte konstnär utan plankstrykare) som flera förut i släkten, bestämmer sig Arpi för att studera på universitet. I dag är Arpi beredd att delvis ge sin mamma rätt och konstaterar:
Om pandemin visat något är det att vi inte klarar oss utan dem som kör, vårdar, packar, reparera och bygger. Det räcker inte att vi talar oss varma för klassresor, livet måste göras mer drägligt för dem som inte tillhör medelklassen.
Sammanfattningsvis så här långt: Upptagen i medelklassen drömmer Lundberg sig tillbaks till arbetarklassen. Prekopic vill förbli medelklass men slippa känslan av att inte höra hemma någonstans. Medan Arpi skulle kunna avfärdas som plågad av dåligt samvete för att knegarna inte har det lika bra som han. Nu tror jag dock att Arpi är mer komplicerad än så, återkommer till det.
Frågan jag ställer mig är varför framgångsrika mediepersonligheter som nått positioner i Opinions- och Kultursverige offentligt börjar problematisera sin resa till medelklassen? Och hur kommer det sig att den eviga frågan om klassresan har blivit ett hett ämne just nu?
Låt oss ta avstamp i borgerligheten, närmar bestämt Moderaterna, som jag känner någorlunda väl. Under mina år i riksdagsgruppen predikades förhållandevis ofta från talarstolen om betydelsen av social rörlighet och klassresor. Ja, nästan som ett mantra: ”Sverige ska vara ett land för klassresor”, ”Alla ska kunna göra klassresor”, ”Möjliggör nya klassresor i en ny tid”, ”Fler klassresor ger färre brott” – och så favoriten ”Det viktiga är inte var man kommer ifrån utan vart man är på väg”.
Marxismens budskap om det klasslösa samhället är det väl knappast någon som längre tror på. Klassresor bör och kommer alltid att göras, de är förbundna med varje människas rätt att själv forma sitt liv. Och vem vore jag att neka barn från arbetarhem eller från socialt svaga områden att göra klassresor, utbilda sig och få ett arbete som de upplever som meningsfullt, ja kanske till och med bygga ett sparkapital på banken. Själv klassresenär kan jag emellertid vittna om den vilsenhet som uppstår när man inte från barnsben behärskar medelklassens koder, manér och normer. Denna vad vi kallar tysta kunskap är vi resenärer mer eller mindre duktiga på att tillägna oss, men samtidigt: När man hälsar på släkt och gamla vänner från förr kan det infinna sig ett vemod över att man inte längre riktigt hör hemma i den tidigare så otvungna gemenskapen. Det har smugit sig in ett avstånd, man befinner sig på en annan nivå, tycker man åtminstone själv, tänker, läser, talar om andra saker som man finner mer givande och intressanta. Vesna Prekopic kallar det för ”mellanförskapet”, och det är en träffande benämning på gränslandet mellan två världar.
För att återkoppla till Ivar Arpi och hans ömmande samvete för arbetarklassen. Nyligen bjöd han in statsvetaren och skribenten Johan Wennström till Arpis Rak höger för att samtala om bl a klass och vad som krävs för att hålla ihop ett samhälle. Samtalet som växer fram mellan de båda kan varmt rekommenderas! Mina egna funderingar i ämnet gör att jag direkt fångar en av Wennströms kastade handskar: Ska vi sträva efter social rörlighet på bekostnad av våra sociala gemenskaper och medmänniskor?
Klart att folk ska få göra klassresor, vem kan vara däremot, men hur undvika att människors självförverkligande inte går ut över andra?
Inom min politiska hemvist känner jag igen en tendens att göra sig blind för att social rörlighet och klassresor också kan vara plågsamt komplicerade och skuld- och skambeläggande på ett individplan. För att komma vidare i den diskussionen behöver man erkänna att här faktiskt finns ett problem. Ja, tänk om moderatledaren när han i sitt nästa tal, debattrunda eller artikel än en gång understryker vikten av social rörlighet också kunde åtminstone antyda att myntet inte bara har en sida. Att den andra sidan innebär att människorna som lämnar sin klass och bakgrund kan bli ledsna och olyckliga, känna sig som främlingar i båda lägren. Och vad händer då med gemenskaper människor emellan och i samhället i stort? Hur många Foodoramatleveranser av elsparksåkande mörkhyade män i regn och rusk med plastpåsar över handskarna mäktar medelklassen med innan Arpis skuldkänslor tränger sig på och delas av allt fler? Har själva marknadsliberalismen gått för långt? Vågar borgerligheten ställa den frågan? Kanske är det här förklaringen finns till att även lyckade figurer som t ex Patrik Lundberg, Vesna Prekopic och Ivar Arpi har börjat fråga sig hur de egentligen trivs med sina klassresor.
Diskussionen är lika angelägen som existentiell. Håll till godo Filosofiska rummet – ämnet är serverat!
Rättelse: Efter denna publicering har Ivar Arpi meddelat att han inte gjort någon klassresa.
Intressant fråga. Kommer från en jordbrukarfamilj i Roslagens utkant och var den förste i min hemsocken som tog studenten. Har inte några problem med gamla vänner, släkt och bekanta i min hembygd. Ibland har vi inte träffats på lång tid, men vi tar vid där vi slutade och det är alltid lika trevligt. Men visst ser jag att det finns en stor skillnad oss emellan vad gäller utbildning, erfarenheter, arbete mm.
Däremot känner jag liksom Prekopic fortfarande efter så många år en viss vilsenhet i den medelklass jag numera befinner mig. Jag har aldrig helt ut tillägnat mig den lätthet, framför allt i sociala sammanhang, som medelklassen har. I arbetslivet har jag – som handläggare och i chefsfunktioner – inte känt några problem, även om jag inte kommit in i de innersta kotterierna. Men det var med förvåning jag häromåret hade svårt, nästan plågades, av att se den film med en av ungdomarna i Skarsgårdsfamiljen i huvudrollen och som handlade om stölder av böcker på Kungliga Biblioteket. Där fanns alienationen klart tydlig för mig.
En fråga som hänger samman med klassresorna är hur invandrare upplever sin situation i Sverige. Det finns väldigt många som har nått framträdande positioner i samhället, men jag undrar om inte de flesta i varje fall kommer från medelklassbakgrund i sina eller föräldrarnas hemländer. I varje fall gäller det flertalet iranier.
Vad som slår mig är att mycket, ja kanske det mesta, av vad invandrare till Sverige upplever som rasism, trakasserier mm i själva verket är uttryck för samma upplevelser jag hade under min klassresa. Jag ser hela tiden likheterna. Men det är aldrig någon som gör denna koppling. Det gör ont när knoppar brista, men det gäller att inte vara lättkränkt. Det gäller att inte se djävulen i allt utan att människor i huvudsak är goda. även medelklassen.
Ivar Arpi, som jag är en trogen läsare och beundrare av, har i allra högsta grad gjort en klassresa. Han är själva definitionen av en klassresa.
Rolf Folkesson
Hej Rolf, och tack för att du tog dig tid att ge respons! Intressant jämförelse du gör mellan etniska svenskars och invandrares klassresor, och likheterna däremellan vad gäller upplevelser av trakasserier mm. Hade tidigare inte tänkt i de banorna, men visst, som klassresenär har jag nog varit rätt lättkränkt. Plågsamt att erkänna, men så är det nog.
Maria