Ni som läser den här bloggen har noterat att jag i höst ägnat en del utrymme åt rättegången mellan Göran Lambertz och staten (genom JK). Detta inte enbart av nyfikenhet utan därför att den tidigare justitiekanslern och ledamoten av Högsta domstolen har skrivit in sig i rättshistorien genom att stämma staten och påstå att polis och åklagare har gjort sig skyldiga till fel och försummelser i tjänsten när GL greps, anhölls och häktades misstänkt för våldtäkt på julafton för ett år sedan. Brottsutredningen lades ner och tidigare inlägg i fallet kan läsas här, här, här och här.

Efter att ha prövat Lambertz anklagelser landade Stockholms tingsrätt i att ”det inte har framkommit att polis och åklagare gjort sig skyldiga till sådana fel, försummelser eller brott som medför skadestånd för staten”. Tingsrätten ogillade alltså GL:s käromål och dömde honom att betala 222 000 kronor som ersättning för statens rättegångskostnad.

Vad som här och nu får mig att återkomma till GL:s fall är SVT:s juldrama ”En kunglig affär”. Serien är redan flitigt recenserad och jag instämmer i lovorden som regnat över Staffan Göthes rolltolkning av Gustav V. Ska jag drista mig till någon liten kritik är det att den Kurt Haijby som manusförfattaren Bengt Braskered manar fram är alldeles för vän, varm och kärleksfull med tanke på Haijbys trots allt digra syndaregister. Nåväl, konsten ska vara fri.

Samtidigt i tv-soffan har jag läst Kurt Haijbys egen skrift ”Ett lysande följe” (1951). Den är såklart en partsinlaga som – i likhet med Lambertz ”När sanningen inte räcker” – bör läsas just med det förtecknet. I båda fallen krävs sin man för att hänga med i turer och detaljer. Det är omstritt i vad mån Haijby utsattes för en rättsskandal iscensatt av Gustav V:s närmaste män för att få tyst på Haijby samt stopp för hans och ”Hans Majonäs” kärleksaffär. Det är mig fjärran att försöka bena ut vad som är sant eller falskt. Tydligt är dock att Haijby utsattes för rättsövergrepp sanktionerade av Kungens närmsta män, när han spärrades in på Beckomberga och påtvingades ”politisk psykiatri”. Frågan om Lambertz utsatts för rättsröta i statens namn väntar på prövning. GL har överklagat tingsrättens dom till Svea hovrätt, överklagandet kan läsas här.

I sin skrift ondgör sig Haijby (sid. 27) över hur dåvarande JK (Olof Alsén) ”sökte, med hemlighetsmakeriets hjälp, gräva en djup och tyst grav åt alla mina papper och besvär”. 70 år senare är den forne JK:n Lambertz i tvist med staten företrädd av nuvarande JK, som hittills benhårt förnekat att staten alls begått några fel vad gäller våldtäktsanklagelserna och frihetsberövandet av Lambertz.

Redan på sidorna 4-5 i stridsskriften slår Haijby fast:

Den här boken har kommit till för att i en skärva spegla hur det står till med den svenska rättvisan. … Jag har skrivit den här boken för att vara med bland dem som av egen erfarenhet måste säga, att nu kan det vara nog. Vår angelägenhet, vi som stött pannorna mot maktmissbrukets murar, är av vida större slag än den egna upprättelsen. Det är förtroendet till en demokratisk stats rättsväsen som står på spel.

I sin sakframställan i tingsrätten – liksom i sin bok – underströk Göran Lambertz att han inte driver sitt mål för egen vinnings skull utan hans syfte med processen är att väcka uppmärksamhet kring rättsväsendets felaktiga hantering av hans fall för att på så sätt stärka rättssäkerheten i häktningsärenden i allmänhet. Ja, helst att få till stånd ett prejudikat så att polis och åklagare tvingas bli bättre på att genomskåda falska våldtäktsanmälningar. Och jag tvivlar inte på detta. I det nu aktuella överklagandet inskärper Lambertz än en gång:

För att markera att jag inte driver målet för pengarnas skull, utan i syfte att stärka rättssäkerheten i brottsutredningar och rättsväsendets kvalitet, yrkar jag inte någon ersättning för rättegångskostnaderna heller i hovrätten.

Parallellen till fallet Haijby blir än tydligare på sid. 73 i dennes skrift:

Vad betyder rättsfallet si och rättsfallet så? Varför ropa och bråka om någon enskild man råkat bli ställd utanför lagen – – ? Men nationen består dock av individer. – – Därför är det också vår rätt och skyldighet – var och en på sin lilla kant – att vaka över våra styresmän och deras oväld. Varje sak – hur obetydlig den i och för sig själv kan förefalla – men som är ägnad att undergräva förtroendet för rättsvärdena är ett hot mot vår existens.

Visst kan talet om att medborgarnas rättssäkerhet är hotad, att hela rättsstaten är fara, tyckas överdrivet. Men något säger det att Haijbys ursinniga kritik av statens rättsövergrepp mot honom, 70 år senare i viktiga avseenden går igen hos en av landets tidigare högsta jurister och ämbetsmän. Att båda spelar ner det egna personliga lidandet och behovet av upprättelse till förmån för rättsstatens stärkande, är lätt av avfärda som ett sätt att ge sig själv helgonstatus. Själv är jag dock långt ifrån övertygad om att allt nu för tiden står rätt till i Konungariket Sverige.

För övrigt måste jag erkänna att ”En kunglig affär” fick mig att sakna den gamla monarken. (I Staffan Göthes rolltolkning, vill säga).