I de symboliska straffskärpningarnas tidevarv har turen kommit till Miljöpartiet att ropa efter hårdare tag. Miljö- och klimatminister Per Bolund föreslår i en lagrådsremiss att straffansvaret för nedskräpning utvidgas till att omfatta även enstaka mindre föremål som t ex en cigarettfimp, godis- eller glasspapper eller ett tuggummi. Nu dränktes Lagrådets sågning av mer rafflande saker som helgens firande av Kungen, hyllningar till våren och Stefan Löfvens förstamajtal. Men på Valborgsmässoafton underkände alltså Lagrådet förslaget med en lika klok som förutsebar motivering:

Lagrådet ifrågasätter inte att nedskräpning av små föremål sammantaget ger upphov till stora effekter på miljön och djurlivet. Däremot får det anses tveksamt om en ringa nedskräpningsförseelse är en så klandervärd handling att den förtjänar att kriminaliseras. Vidare framstår det som föga sannolikt att en sådan kriminalisering kommer att utgöra ett effektivt medel för att komma åt problemet. Remissen innehåller ingen redogörelse för varför det nu, till skillnad från 2011, skulle finnas anledning att anta att en kriminalisering skulle åstadkomma den attitydförändring som krävs. Detta inte minst eftersom risken för att fällas för nedskräpning är mycket liten. Det är nämligen ytterst få nedskräpningsbrott som lagförs. Enligt vad som uppgavs vid föredragningen har det under senare år rört sig om cirka 100 lagföringar per år. Det kan mot denna bakgrund starkt sättas i fråga om det är befogat att kriminalisera nedskräpningsförseelser som är ringa. Lagrådet anser därför att frågan bör bli föremål för ytterligare överväganden under den fortsatta beredningen.

Ett mindre inlindat avstyrkande hade varit önskvärt – varför behov av ”ytterligare överväganden” när Lagrådet är så odelat negativt till regeringens förslag? Men låt gå, Lagrådets bistra kritik kan knappast missförstås. Och som samhällsintresserad allmänhet, väljare och någorlunda rättsligt orienterad person, kan jag bara än en gång beklaga politikers inte bara meningslösa utan rent skadliga ambitioner att kriminalisera beteenden och företeelser som polis och övriga rättsvårdande myndigheter inte har en sportslig chans att kunna ingripa mot. Eller avser regeringspartierna S och MP att tillföra polis och åklagare den gigantiska resursförstärkning som skulle krävas för att de som spottar tuggummin eller kastar fimpar omkring sig ska uppleva straffhotet som verkligt och av det skälet sluta upp med sitt ohyfsade beteende?