Borde förtalslagstiftningen ändras så att män som anklagas för våldtäkt och sedan kanske även döms för brottet, har rätt att på sociala medier och andra spridningsställan avslöja namnet på den anmälande kvinnan?
Bevara den frågan i minnet.
Vid det här laget har ”alla som räknas” (citat: Leif GW Persson, vem annars?) kommenterat den tidigare Justitiekanslern och Högsta Domstolsledamoten Göran Lambertz improviserade pressträff hemma i trädgården samma dag som han släpptes ut från häktet. Eftersom åklagaren inte trodde på en fällande dom avstod hon från att åtala GL för våldtäkt. Det var klokt.
SVT har rullat sig i fjäder och tjära för att man direktsände Lambertz pressträff där han tog tillfället att förklara hur rättsmaskineriets enligt hans mening havererade i den situation han själv befann sig i. Mina öron spetsades när Lambertz frikostigt delade med sig av sin nyförvärvade erfarenhet av häkteslivet. Som den samfällda yttrandefrihetsexpertisen har konstaterat före mig var det ett medieetiskt övertramp av SVT att direktsända Lambertz beryktade beskrivning av den så kallade Lambertz-kvinnans egenskaper. Att Granskningsnämnden kommer till samma slutsats är en lågoddsare.
Lambertz kan dock inte andas ut, och som ”toppjurist” är han såklart medveten om det. För åklagarens beslut att inte åtala Lambertz kan om nytt bevismaterial framkommer prövas på nytt av åklagaren eller överprövas av högre åklagarinstans. GL kan alltså inte utesluta att han på nytt kommer gripas, anhållas, häktas och eventuellt åtalas. Hur det går beror inte minst på hur angelägen den målsägande kvinnan är att driva saken vidare. En av polisen nerlagd förundersökning kan alltid återupptas, och skulle åklagaren få fram nya besvärande omständigheter som hon finner så starka att en fällande dom kan förutses – ja, då är åklagaren skyldig att åtala Lambertz. Och eventuellt på nytt begära honom häktad.
För drygt 10 år sedan när GL gästtalade på Svensk Juristtidnings årliga föreningsmöte, introducerades han med orden: Göran Lambertz lämnar inte någon oberörd, därför är han inbjuden. Då som nu utgjordes mötespubliken av gräddan av landets toppjurister, och så jag då. Mina anteckningar från sammankomsten liknar mest kråkfötter men två av Lambertz budskap går att tyda och återges här: 1) Medierna är för det mesta välvilliga och gör ett bra jobb, även om de vinklar som de vill ha det och skruvar budskapet. 2) Det var som att gå från en centrifug till ett torkskåp (apropå att Lambertz då nyligen hade lämnat JK-ämbetet för en justitierådspost i Högsta domstolen).
Låt oss suga på de karamellerna: Medierna är för det mesta välvilliga och tillvaron – åtminstone Lambertz egen får man anta – är mer spännande om den kan liknas vid en centrifug snarare än ett torkskåp.
I efterdyningarna av Lambertz egensinnigt regisserade pressträff har tanken slagit mig (tar risken att avfärdas som hobbypsykolog) att den frispråkiga ämbetsmannen (en populär kombination på medieredaktionerna) hoppades på några varv i centrifugen samtidigt som han litade på mediernas välvilja. I så fall en total felbedömning. För det hjälps inte att tidigare JK Lambertz, då med uppgift av vaka över tryck- och yttrandefrihetens gränser, nu anser att förtalslagstiftningen bör ändras så att kvinnor som faktiskt har blivit våldtagna inte ska behöva riskera att åtalas och dömas för förtal när de avslöjar namnen på sina påstådda plågoandar, oavsett om brott kan styrkas i domstol eller inte. Högst tveksamt enligt min mening, men så här motiverar Lambertz sitt förslag:
”Tänk dig in i situationen. Du har blivit våldtagen av en person som du därför ogillar intensivt, kanske hatar. Eller du har blivit rånad av någon och livrädd. Ditt barn kanske har mördats. Du har blivit utsatt för tortyr i krig. Är det rimligt att du får höra att det inte var ”försvarligt” av dig att namnge den person som gjorde dig så illa? Är det rimligt att man säger dig att du inte hade ”någon godtagbar anledning” att peka ut honom? Jag tycker inte det. Och jag tror att Högsta domstolen kommer att ändra domen om målet hamnar där. (Först ska det naturligtvis till hovrätten.)
Visserligen är det kanske inte önskvärt att ett våldtäktsoffer på eget bevåg berättar offentligt om sin våldtäktsman. Men ska det för den skull vara brottsligt? Det tycker inte jag. Och jag menar att detta borde vara tämligen självklart. De flesta jurister har nog emellertid en annan uppfattning. Jag tror att det hänger samman en del med att de sedan juristutbildningen har fått veta att det är förtal inte bara om man sprider osanningar utan också om man sprider obehagliga sanningar om folk.
För mig är det en orimlig kränkning av ett våldtäktsoffer att straffa henne för att hon berättar offentligt vem gärningsmannen var. Och att hon dessutom får betala ett mycket högt skadestånd.”
Lambertz sympatier för de utsatta kvinnorna till trots, i dag dras Lambertz själv i smutsen och anklagas för att vara just en Metoo-man, bl a här, här, här, här och här.
För att knyta ihop påsen. I jämställdhetens namn borde de företrädesvis kvinnor som applåderade Göran Lambertz omsvängning i förtalsfrågan, förespråka att även män som upplever sig oskyldigt anklagade för våldtäkt, som kanske till och med suttit häktade innan brottsmisstanken i bästa fall avskrivs, ska ha rätt att namnge kvinnan som har våldtäktsanmält mannen, och detta utan att mannen riskera åtal för förtal. Det är möjligt att GL har det konsekvenstänkandet men hur många kvinnor har det? Är Sverige tillräckligt jämställt för att kvinnor på samma sätt som män ska kunna namnges och hängas ut utan att män riskerar åtal för förtal?
Men observera att den PRINCIPIELLT intressanta frågan är om den som FAKTISKT har utsatts för en våldtäkt ska ha rätt att offentligt namnge sin förövare. Så låt oss för att blottlägga den principfrågan anta att det KLARLÄGGS under förtalsrättegången att det var fråga om en våldtäkt (eller att det åtminstone finns skälig grund för påståendet, jfr lagtexten). Vad anser du då Maria? Är det i ett sådant fall brottsligt av den kvinna som har utsatts för våldtäkten att peka ut den man som gjorde det? – När det gäller min ”klockartro” så är den utomordentligt begränsad (mer begränsad än din?) såvitt gäller ”HD:s benägenhet att anpassa praxis efter rådande opinionsvindar”. Under de åtta år då jag satt i HD förekom det, vågar jag säga rätt säkert, inte en enda gång att vi gjorde en sådan anpassning.
Hej igen Göran,
jag tycker som du att principfrågan är intressant, dvs ska den som ”faktiskt” har utsatts för våldtäkt också ha rätt att offentligt namnge sin förövare även om denne inte har dömts för brottet? En som sagt intressant frågan men som huvudsakligen är av teoretiskt intresse, vad jag förstår. För visst måste det vara väldigt ovanligt att det i en förtalsrättegång ”klarläggs” att en våldtäkt ”faktiskt” har ägt rum, utan att våldtäktsmannen redan tidigare blivit överbevisad om saken och dömts i en brottmålsrättegång? Så här tänker jag: Om det ska vara någon mening med att underlätta för kvinnor att offentligt peka ut män som förgripit sig på dem borde man låta kvinnorna straffritt göra så också då övergreppet inte är ”klarlagt” men väl är ”upplevt” av kvinnan. Men, som jag också sagt tidigare i vår korrespondens, är jag mycket tveksam till att över huvud taget utöka möjligheten att straffritt anklaga andra människor för brott.
Sedan tror jag att du har missförstått mig i frågan om HD:s anpassning till opinionsvindar. Vad jag skrev – och faktiskt lovordade – var motsatsen, dvs att jag (som jurist) är tacksam för HD:s ”återhållsamma inställning att anpassa praxis efter rådande opinionsvindar” även om jag (som politiker) ibland kunde beklaga den principfastheten.
Och just därför tvivlar jag på att HD – i kölvattnet av #Metoo – skulle vilja sätta sig i lagstiftarens ställe och på eget bevåg begränsa möjligheten att döma kvinnor som pekat ut män för förtal.
/Maria
Hej Maria. Nej, den frågan är absolut inte bara av teoretiskt intresse. Den hänger ihop med den viktiga frågan vilken bevisning som ska tillåtas i förtalsrättegången. Om kvinnan har rätt att höra vittnen där och själv ger ett trovärdigt intryck, kan hon mycket väl nå upp till bevisnivån ”skälig grund”. Och det gäller naturligtvis särskilt om våldtäkten faktiskt har inträffat. Och oavsett detta är det frågan om vad som är ”försvarligt” som är den principiellt intressanta och den som jag har engagerat mig i. Och jag menar alltså att den kvinna som faktiskt har blivit våldtagen inte bör dömas för förtal om hon offentliggör förövarens namn. Tycker du inte att den principfrågan är värd att ta ställning till? För OM det är försvarligt, då måste domstolen göra en ordentlig prövning av det andra rekvisitet (sann/skälig grund). Om det INTE är försvarligt kan domstolen strunta i den prövningen. Och det är detta, att domstolar glider förbi den prövningen (jfr domen mot Cissi Wallin) som jag har kritiserat. Man kommer alltså inte undan principfrågan. – OK, då missförstod jag dig beträffande HD och opinionsvindarna. Men varför säger du ”i lagstiftarens ställe”? Någon gång måste väl vår prejudikatinstans ta ställning till just denna principfråga, ingen har ju gjort det förut. Det är en vanlig rättstillämpningsfråga helt enkelt.
Vilken bevisning som ska tillåtas i förtalsmål kopplade till Metoo är nog knappast en ”vanlig rättstillämpningsfråga” utan snarare något för lagstiftaren att överväga, kanske inom ramen för en översyn av förtalslagstiftningen i dess helhet. Tror frågan är för politisk känslig för att HD skulle vilja visa lagstiftaren vägen. Men självklart bör HD ta ställning i principfrågor, och kanske är den svensk domarkåren på högsta nivå inte längre lika splittrad i frågan som förr (tänker bl a på Svea hovrätts och HD:s tidigare president resp ordförandes ganska olika syn på lämpligheten av att HD agerar lagstiftare genom praxis). Till sist får jag tacka för diskussionen, den har varit intressant och givande.
Hej Maria! Vill bara ändra en sak: ”upplever sig ha blivit våldtagna” ska vara – i varje fall om du vill återge min ståndpunkt korrekt – ”faktiskt har blivit våldtagna”. Då får man också ta bort orden ”likt Cissi Wallin” för att det ska bli rätt, jag vet ju inte om hon blev våldtagen eller inte. Hälsningar / Göran
Hej Göran! Naturligtvis ska din ståndpunkt bli korrekt återgiven. Själv förstår jag dock inte hur man, när det gäller åtal för förtal, ska kunna skilja mellan den som har blivit våldtagen och den som upplever sig ha blivit våldtagen. Det är svårt att se hur en sådan åtskillnad mellan det inträffade och det upplevt inträffade skulle kunna göras. Men jag har justerat den aktuella meningen så att din uppfattning tydligt kommer fram.
Hej igen Maria! Man ska skilja ”mellan den som har blivit våldtagen och den som upplever sig ha blivit våldtagen” genom att tillämpa förtalsbestämmelsen som den är skriven. Där anges det avgörande kriteriet så här (i BrB 5:1 andra stycket): ”visar han att uppgiften är sann eller att han hade skälig grund för den”. Bevisbördan ligger alltså på den åtalade, och i förtalsrättegången har han/hon denna bevismöjlighet. Uppfyller han eller hon denna bevisbörda, ska det dessutom bedömas ”försvarligt” att uttala sig för att han/hon ska undgå ansvar. – När du skriver att jag menar att ”förtalslagstiftningen bör ändras” så är det alltså fel. Vad jag talar om är tillämpningen av rekvisitet ”försvarligt” utifrån förutsättningen att den tilltalade uppfyller det beviskrav som jag citerade. Uppfyller en kvinna som säger sig ha blivit våldtagen detta beviskrav, menar jag att också kravet på ”försvarligt” är uppfyllt.
Hej Göran, nu har jag extrakollat med din Extrabetraktelse om domen 191209 mot CW och så här förstår jag dig: Trots att att det är ”en orimlig kränkning” att som i dag straffa den som pekar ut sin våldtäktsförövare, tycker du inte att lagen behöver ändras utan menar att det räcker med en praxisändring i HD, underförstått att domstolarna av sig själva ska börja tillämpa försvarlighetsrekvisitet annorlunda mot vad de har gjort allt sedan förtalslagstiftningen kom till?
Medger att i så fall hade jag fel när jag utgick från att du ville ändra lagstiftningen.
Som jag ser det krävs det en lagändring för att åstadkomma en så radikal förändring av rättsläget. Och det inte bara för att våldtäktsoffren inte ska riskera straff utan också med hänsyn till straffrättens generella krav på förutsägbarhet.
Nej nej nej! Det fordras absolut inte någon lagändring. Det finns inte någon fastlagd praxis för bedömningen av försvarlighetsrekvisitet i dessa fall. Och jag tror att det snarast vore konstigt om inte HD skulle säga, i enlighet med allmänt hållna förarbetsuttalanden, ”men det är väl klart att det är försvarligt”. Varför inte?
Varför inte? Som tidigare lagstiftare har jag inte samma klockartro som du på HD:s benägenhet att anpassa praxis efter rådande opinionsvindar. Denna HD:s återhållsamma inställning beklagade jag ibland (som politiker) men (som jurist) har jag varit tacksam. Vill man säkert få till stånd en förändring av domstolarnas bedömning av försvarlighetsrekvisitet i förtalsfrågan i kölvattnet av Metoo krävs det nog en lagändring, trots allt. Med det sagt och för tydlighetens skull – jag är högst tveksam till att göra det straffritt att offentligt peka ut påstådda men icke dömda våldtäktsmän (förlåt, våldtäktspersoner).
Intressant meningsutbyte.