Hade Norén överlevt vår tids hyperintolerans?

Lars Noréns dramaklassiker “Natten är dagens mor” och “Kaos är granne med Gud” gjorde starka intryck på mig. Så starka att jag en kväll sent 80-tal på Café Opera stegar fram till Noréns alter ego (?) Reine Brynolfsson och – olidliga hågkomst – bjuder upp honom. Det plågsamma minnet var länge förträngt hos mig men väcktes till liv av sorgebeskedet att Norén inte längre finns bland oss. Noréns konstnärliga gärningar har redan kommenterats av skådespelare, teaterkritiker och annat kulturfolk. Han har med rätta hyllats som en av de största. Längst går kanske DN:s Per Svensson som jämför Norén med Strindberg.

Noréns konstnärliga misslyckande alla kategorier stavas 7:3. Året är 1999 och runt om på teaterscener får fängelsedömda grovt kriminella personer med öppet deklarerade nazistiska åsikter spela sig själva inför publik. Debattens vågor går höga, stämningen är hätsk mot Norén som låter “skådespelarna” föreställning efter föreställning framföra sina obehagliga åsikter oemotsagda. Men konstens frihet är helig, och föreställningarna får fortgå tills de övergår i brutal svensk kriminalhistoria. Noréns pjäs når sin slutliga upplösning i polismorden i Malexander.

Drygt 20 år senare anklagas SVT:s programledare Anna Hedenmo för att vika ner sig i “Min sanning” när hon intervjuar Sverigedemokraternas Mattias Karlsson. Hedenmos kritiker anser att Karlsson borde ha konfronterats hårdare och slapp undan alltför enkelt.

DN:s Johan Croneman tycks mena att SVT och Hedenmo har en ljusskygg agenda och är rasister? Nazister? Eller i vart fall sympatiserar med den sortens ideologier:

– Avdemoniseringen är effektiv, rasismen tvättas raskt bort, nazismens rötter får äntligen anses uppdragna med rötterna, främlingsfientligheten är bara nonsens. Nu Mattias Karlsson, berätta nu vilka ni verkligen är och vilka ni slutligen blivit? Svaret: Ett parti som alla andra, med ledare och ideologer som alla andra (DN 12/1).

Jan Scherman några dagar senare i samma tidning (DN 15/1):

-Jag såg tydliga drag av en reklamtimme där icke bekräftade hypoteser passerade revy i form av deskriptiva frågor, typ ”berätta om dig själv och dina tankar så lyssnar jag”. Det är givet att Karlsson ska få berätta vad han tycker. Men är det en ”sanning” som ska stå så naket oemotsagd?

Jag ger mig inte in i det råkurret utan överlåter åt er att själva döma, programmet kan ses här.

Min fundering gäller processen som lett fram till förändringen av tidsandan i vårt samhälle. Medan Lars Noréns konstnärliga gärningar hyllas unisont trots de oemotsagda nationalsocialistiska replikerna i 7:3 och föreställningens fruktansvärda konsekvenser, får en programledare i SVT 20 år senare löpa gatlopp i tidningsspalterna för att hon har låtit en sverigedemokrat medverka i “Min sanning” på samma villkor som andra gäster i programmet.

Inte heller jag har facit om vad som drivit på framväxten av så skilda måttstockar i samhällsdebatten. Men det kan hänga i hop med upptrappningen av medvetna feltolkningar och måla fan på väggen-argument. Det vill säga vad som i daglig tal går under begreppet polarisering. Visst, det sluggades friskt även för 20 år sedan men dagens meningsmotståndare har skruvat upp tonläget till hörselskadenivå.

Ett exempel. När januariöverenskommelsen med C och L väl var i hamn efter valet 2018 och Löfvens forsatta regeringsinnehav tillfälligt var säkrat, nöjde Löfven sig inte med det. För att inskärpa legitimiteten för sin framförhandlade konstellation (S, MP, C och L) utropade Löfven sin regering som garant för “ett samhälle med fria medier och ett oberoende rättsväsende, själva grunden för en liberal demokrati” (SvD 7/2-2019). Underförstått: det svenska samhället är satt under hård politisk press av antidemokratiska krafter närstående auktoritära regimer som i Polen och Ungern. Fast självklart tror inte ens Löfven att Sverige med moderatledaren Ulf Kristersson som statsminister skulle bli en totalitär diktatur om M och KD bildar en regering stödd på SD. Risken med att landets statsminister ägnar sig åt att sprida så kallat skitsnack är att han bidrar till ett sunkigt och intolerant samtalsklimat oavsett var det förs.

Lars Norén tillät i 7:3 skådespelare att oemotsagda framföra nazistiska åsikter. Någon som tror att Norén hade överlevt dagens drevkultur och hyperintolerans?

Ps.
Jag fick nobben av Brynolfsson.

  2 comments for “Hade Norén överlevt vår tids hyperintolerans?

Lämna ett svar till Maria Abrahamsson Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.