Det är fullt möjligt att mäta effektiviteten i ett lands brottsbekämpning. Den rakaste metoden är att ta reda på hur många dömda som vid varje särskilt tillfälle sitter inlåsta i fängelser, på ungdomsvårdsanstalter eller i sluten psykiatrisk vård. Om den grova kriminaliteten hela tiden eskalerar medan antalet inlåsta är ungefär detsamma år efter år, då är politikernas brösttoner om tuffare tag bara tomt prat. Konstigare än så är det inte. 

Men låt oss backa bandet. Häromsistens åkte jag taxi och chauffören var inte sen att kommentera mordet/dråpet som tidigare samma morgon skett söder om stan. Efter att vi båda ömsom luttrat ryckt på axlarna ömsom förfasat oss berättade jag att när min pappa körde taxi en gång i tiden förvarade han en batong under förarstolen som säkerhet ifall det blev bråk. Hade chauffören måhända ett tillhygge under stolen?

– Nej, hjälp, i ett tumult skulle en batong lätt kunna användas mot mig, svarade han. Jo det är klart, den risken finns, tänkte jag och fingrade på mitt pepparspray i handväskan. Där ligger det kvar oanvänt, ifall någon undrar.

Jag påminns om taxiepisoden när jag läser polisen och kriminologen Fredrik Kärrholms aktuella bok Gangstervåld. (För transparensen skull: Kärrholm jobbade med mig under mina första år som riksdagsledamot).

Våldet har blivit brutalare, konstaterar Kärrholm. Förutom gängkriminellas uppgörelser sinsemellan med dödsskjutningar bland oskyldiga människor på öppen gata och sprängdåd i trappuppgångar där vanligt folk bor, har förnedring av brottsoffer blivit ett allt vanligare inslag i den tunga brottslighet som vi nu talar om. Ingen lär väl ha missat hur barn och ungdomar rånas på sina ägodelar av andra unga som därutöver utsätter sina offer för grova kränkningar (här och här). Jag har själv föräldrar i bekantskapskretsen som uppmanar sina barn att inte käfta emot utan bara lämna ifrån sig vad rånare vill ha.

Sammanfattning: Vuxna rättskaffens medborgare anser att man inte ska provocera rånare och andra angripare genom att försvara sig själv och sin egendom. Man gör klokast i att lämna ifrån sig vad man har – inklusive pin-koden till bankkortet – i from förhoppning att klara livhanken. Att polisen och övriga rättsväsendet ska lyckas gripa, åtala och lagföra ligisterna är i alltför många fall att begära för mycket. Ännu mer verklighetsfrämmande är att den som man själv eller ens barn blivit rånad och kränkt av ska tvingas skaka galler ett antal år framöver.

Regeringen tycks ändå inte helt opåverkad av svenskarnas otrygghetskänslor. I våras tillsattes en parlamentarisk utredning – en ”trygghetsberedning” – med uppgift, och nu citera jag direkt från regeringens hemsida, att ”bistå regeringen med underlag till utformningen av en kunskapsbaserad och brett förankrad kriminalpolitik som ska bidra till att uppfylla de kriminalpolitiska målen att minska brottsligheten och öka människors trygghet”. Jag har plöjt mycket snömos i mina dagar, men direktiven till den här kommittén tar nog priset. Uppdraget ska slutredovisas hösten 2024 och lyder bl a:

• identifiera de viktigaste kriminalpolitiska utmaningarna som samhället står inför nu och under de närmaste åren,
• analysera och bedöma vilken förmåga som finns hos rättsväsendet och andra berörda aktörer för att möta dessa utmaningar på såväl det brottsförebyggande som brottsbekämpande området,
• bedöma i vilken grad det finns förmåga hos berörda aktörer i samhället att ge relevant stöd och skydd för brottsutsatta,
• överväga på vilket sätt forskning och innovation i högre grad kan knytas till det praktiska arbetet med att förebygga och utreda brott, och
• genomföra en genomlysning av hur ett modernt straffsystem bör vara utformat för att kunna bidra till de kriminalpolitiska målen.

Denna till intet förpliktande uppdragsbeskrivning är ett sätt för regeringen att köpa sig tid. Någon verklig vilja att se vår tids brutala brottsutveckling i vitögat finns inte. I stället talas det klichéartat om kriminalpolitiska ”utmaningar” och om ”forskning och innovation” som metoder att få bukt med brottsligheten. (Hur den undre världen numera opererar ostört i dagsljus på öppen gata, har jag skrivit utförligare om i GP)

Har det gått regeringen förbi att rikspolischefen återkommande vädjar om hjälp från övriga samhället för att polisen ska klara ens sina kärnuppgifter att upprätthålla ordningen, förebygga brott och gripa förhärdade våldsbrottslingar? Har regeringen missat att domstolarnas har alltför höga målbalanser och långa väntetider med förödande konsekvenser inte minst för brottsoffer? Vet inte regeringen att vittnen som uppfyller sin plikt gör det med livet som insats? Gick kriminalvårdens larm om överbeläggning med säkerhetsrisker för anställda och intagna över huvud taget fram till regeringen? Inser man inte att unga grovt kriminella hånflabbar åt den så kallade slutna ungdomsvården? 

Men regeringens trygghetsberedning ska alltså inte känna någon brådska, den har fått fyra år på sig att fundera över hur straff ska kunna bidra till ”de kriminalpolitiska målen”. Eller annorlunda uttryckt: Har straff någon betydelse när det gäller att minska brottsligheten och öka människors trygghet? Kommentar överflödig.

Justitiedepartementets ministerduo Mikael Damberg och Morgon Johansson kan inte öppna munnen utan att rabbla hur många straffskärpningar de har fått på plats och hur många som är på gång. Det är att slå blå dunster i folks ögon. För aldrig så stränga straffskärpningar är meningslösa om inte straffhoten i någon rimlig grad också förverkligas. Det i sin tur förutsätter att polisen griper gärningsmännen i fråga och att dessa i förekommande fall anhålls, häktas, döms och sätts i fängelse. Lätt att säga – svårt att göra, men lika förbaskat vad rättsväsendet måste bli bättre på att göra. Det vore något att bita i för regeringens trygghetsberedning.

År 1911 bildades Svenska Kriminalistföreningen med det ambitiösa målet att reformera straffrätten. Ett drygt sekel senare finns föreningen kvar men har inget annat uttalat mål än att utgöra ”Forum för kriminalpolitiska diskussioner”. Vackert så, i all sin anspråkslöshet, kan jag tycka och förutsätter att Fredrik Kärrholm står på föreningens lista över inbjudna talare när covid-19 tillåter.

Kärrholms huvudpoäng i Gangstervåld är just nyttan av strängare straff. Medan kriminella är inlåsta – läs I N K A P A C I T E R A D E – är de förhindrade att begå nya brott. Det finns stora samhällsvinster med detta, menar Kärrholm och jag håller med. För det är ingen liten sak att ge brottsoffer upprättelse och öka tryggheten för majoriteten laglydiga människor som ständigt riskerar att utsättas för brott av frigående vanekriminella. Tänkvärt är också Kärrholms resonemang om det så kallade våldskapitalet hos unga brottslingar. Döms en ung gängkriminell till en kort tids inlåsning – korta strafftider är legio för ungdomsbrottslingar – menar Kärrholm att personens våldskapital kan antas öka eftersom ett kort straff förstärker den unges självbild som kriminell, med överhängande risk för återfall i brott. Medan längre straff, innebär att den unge under längre tid är förhindrad att begå nya brott. Samtidigt som den längre inlåsningen har större avskräckande effekt på den brottsaktive ungdomens kriminella kompisar än vad vård på SiS-hem har. Sug på den Kärrholmskaramellen – lång inlåsning för unga brottslingar är bra, korta straff ska tvärtom undvikas! 

Min enda större invändning mot Kärrholms resonemang är att han inte tillräckligt betonar vikten av att, som jag redan har sagt, brott måste leda till lagföring och straff. Strängare straffsatser och tuffare rättspraxis leder ingenstans utan ett effektivt polisarbete. Det är där problemet ligger och det är i den änden man måste börja.

Och så vill jag genom att upprepa min inledning ge ett konkret tips till regeringens trygghetsberedning, Brottsförebyggande rådet, kriminologiska institutioner vid landet lärosäten, m fl:

Det är fullt möjligt att mäta effektiviteten i ett lands brottsbekämpning. Den rakaste metoden är att ta reda på hur många dömda som vid varje tillfälle sitter inlåsta i fängelser, på ungdomsvårdsanstalter eller i sluten psykiatrisk vård. Om den grova kriminaliteten helt tiden eskalerar medan antalet inlåsta år efter år är ungefär detsamma, då är politikernas brösttoner om tuffare tag bara tomt prat.