Visst kan och bör man fråga sig hur polisen i Linköping efter 16 år av sökande och 5 000 så kallade topsningar ändå inte på egen hand lyckades ringa in en gärningsman som hela tiden befann sig i närområdet. Men vi släpper det, för denna gång.

Det har framhållits från olika håll att rättegången i Linköpings tingsrätt som inleddes i dag (15/9) mot Daniel Nyqvist är unik. För att citera målsägandeadvokat Elisabeth Massi Fritz på rättegångens första dag: ”Det finns inget liknande mål i svensk rättshistoria”.

Så är det kanske på ett känslomässigt plan. Ingen behöver tvivla på vad det trauma som ett länge olöst dubbelmord på två älskade familjemedlemmar har inneburit för anhöriga och ja, människorna i en hel stad. Men juridiskt sett är den här rättegången inte särskilt dramatisk, den misstänkte har erkänt och bevisningen mot honom tycks vara betryggande. Däremot finns det anledning att peka på en allvarlig brist i formen för rättegången, och det gäller domstolens arrangemang med storbildsskärm i angränsande rum för allmänheten som inte fick plats i själva rättssalen.

Öppenheten i våra domstolar regleras i 5 kap. 1 § rättegångsbalken, som kort och gott säger att en förhandling vid domstol (som huvudregel) ska vara offentlig. Allt för att medborgarna ska kunna värdera och granska hur domstolarna och övriga inblandade parter, som advokater och åklagare, använder de befogenheter som lagen ger dem. Utan denna möjlighet till insyn kan medborgarna inte veta i vad mån landet Sverige lever upp till rättsstatens krav. Det är i en rättsstat inte tillräckligt att vissa utvalda journalister och medier tillåts rapportera om rättegången, utan medborgarna måste på egen hand kunna bilda sig en uppfattning om hur inte minst domstolarna sköter sig i konkreta fall. Det gäller trots allt institutioner som har makten och rätten att besluta om tvångsåtgärder och ytterst att döma människor till fängelse på livstid.

Åter till sidosalen i Linköpings tingsrätt dit jag och 20-talet andra samhällsmedborgare, inklusive ett antal medier, var hänvisade att via storbildsskärmar följa vad som utspelades sig inne i rättssalen där åklagaren strax efter klockan nio inledde sin sakframställan med att presentera sin bevisning mot den dubbelmordåtalade Daniel Nyqvist. Åklagarens framställan bestod bl a av bilder från mordplatsen, bostadsområdet där offren levde, mordvapnet och rekonstruktioner av händelseförloppet morgonen för 16 år sedan då Nyqvist stack ihjäl Muhamed Ammouri och Anna-Lena Svenson. Bevisning som alltså förevisades för rättens ordförande och nämndemän, anhöriga och de medier som fått plats i själva rättssalen. Denna för målet avgörande bevisning skulle man även, så var det tänkt, kunna ta del av på storbildsskärmarna i den angränsande sidosal där vi – allmänheten – satt. Det var bara ett problem: ljuskvaliteten på överföringen av åklagarens bildbevisning kollapsade fullständigt. Så där satt vi och bligade på kritvita storbildsskärmar. Ett missförhållande, milt sagt, som jag i pausen uppmärksammade en av vakterna på. Nej, jag tänker inte återge hans oförstående och fientliga bemötande.

I det sena 1930-talet blir Nikolaj Rubashov under de så kallade Moskvaprocesserna fängslad och förhörd under ytterst dramatiska förhållanden. Hans vänner är döda och han förstår att slutet är nära för honom. En mutad medfånge vittnar och Rubashov befinns skyldig till att ha planerat ett attentat mot ”Nummer Ett” (Stalin). Så sammanfattas ”Natt klockan 12 på dagen” på baksidan av min pocketutgåva av Arthur Koestlers erfarenheter i 30- och 40-talets Europa.

Rättegången i Linköpings tingsrätt mot Daniel Nyqvist är förvisso inte dramatisk i sig. Han har som sagt erkänt morden (även om hans advokat i dag ville få brottet rubricerat som dråp), Nyqvist är bedömd som psykiskt sjuk då som nu, och kommer med all sannolikhet att dömas till rättspsykiatrisk vård. Likheterna med skenprocessen i Natt klockan 12 på dagen kan förefalla mycket avlägsna. Men tänk en annan rättegång i landet Sverige, med en annan åtalad och där allmänheten i brist på platser i rättssalen precis som i dag placeras i en angränsande sal där just momentet ”åklagarens bevisning” undanhålls åhörarna? Förtroendet för rättsstaten är en alltför allvarlig sak för att sådant ska tillåtas ske, oavsett anledning. Inte minst Domstolsverket bör ta sig en allvarlig funderare med anledning av det som i dag inträffade i Linköpings tingsrätt.