I Norrköping står familjen De Geers anfader Louise De Geer staty. LDG var inte bara hyllad industriman som på 1600-talet lade grunden för stadens storhetstid. Mot slutet av sitt liv (1587-1652) var han även inbegripen i slavhandel. Röster har nu höjts för att statyn ska rivas.
I den uppiskade Black lives matter-stämningen var det nära att det stundande 125-årsjubileet av den brittiska institutionen ”Last night of the Proms” hade blivit stympad. Orsak: Det Förenade Kungarikets koppling till slavhandel och kolonialism. Men i sista stund tog BBC sitt förnuft till fånga och meddelade att såväl ”Rule, Britannia” som ”Land of hope of glory” ska framföras med körsång, orkester och publik (om än i Coranaanpassat format).
I en notis läser jag att bandet Talking Heads frontfigur David Byrne ber om ursäkt för att han 1984 var sminkad som ”blackface” när han intervjuade sig själv i en skivlanseringsvido.
Listan på ursäkter från det vita majoritetssamhällets kändisar, politiker, författare, museer, organisationer, med mera, fylls på hela tiden. Till exempel anordnar ABF i höst en ”antirasistisk studiecirkel” på temat: ”Vit-icke-vit”. Förutom att man nog inte bör vara alltför ljushyllt får enligt kurskatalogen deltagarna inte vara över 25 år. Själv borde jag möjligen be om ursäkt för maskeraden 1969 då jag var utklädd till vitsippa (lat. Anemone nemorosa), en blomma som namngivits av den plötsligt omstridde Carl von Linné.
Innan BLM-rörelsen med full kraft svepte in över Sommarsverige hann jag läsa ”Där historien tar slut” av Stefan Jonsson (recension här). Jonssons i alla lägen fördömanden av ”vitheten” inspirerade mig att läsa vidare. Medan den antirastiska kampen rullade i realtid försjönk jag i kolonialismens och slaveriets historia via nobelpristagaren Toni Morrisons ”Älskade”. En mäktig läsupplevelse som ytterligare förstärkts av dokumentären ”Det här är jag – Toni Morrison” (kan ses på SVT Play t o m 16/11).
”Du stal den där spädgrisen, eller hur? Nej, herrn, sa Sixo, men för skams skull höll han ögonen på köttbiten. Påstår du att du inte har stulit den, fast jag står här och tittar på dig? Ja, herrn. Jag har inte stulit den. Skolläraren log. Slog du ihjäl den? Ja, herrn. Det gjorde jag. Slaktade du den? Ja, herrn. Stekte du den? Ja, herrn. Nå, då så. Åt du den? Ja, herrn, det gjorde jag. Och det är inte att stjäla, säger du? Nej, herrn, det är det inte. Vad är det då? Att förbättra herrns egendom? Va? Sixo sår råg så det ska växa bättre på dom översta fälten. Sixo gödslar jorden så ni får bättre skördar. Sixo ger Sixo mat så ni får bättre arbete. Klyftigt, men skolläraren piskade honom ändå för att visa vem det var som bestämde.”
Så långt Morrison om slaven Sixons skändliga behandling i USA vid tiden för inbördeskriget. Slaven, eller subalternen för att använda ett av Stefan Jonssons favorituttryck, kunde aldrig räkna med någon empati från sin ägare. Hur väl Sixon än betedde sig slutade det med stryk. Men det måste inte alltid vara så i ett förhållande mellan herre och tjänare. Visst är den ofrie alltid ofri, men den fullständiga bilden är mer komplicerad än så. Ett exempel från Runebergs ”Fänrik Ståls sägner” får illustrera vad jag menar. Notera att Runeberg diktning är samtida med slaveriet som ännu var en plågsam realitet inte bara i USA utan i stora delar av världen. Kort resumé:
General von Essen var en ärrad veteran från finska kriget och på sitt gods drev han ett hårt regemente med sina underlydande. När hans kusk Matts olovandes har ridit sporrsträck med von Essens häst bestämmer generalen att han ska bestraffas med piskrapp. Matts förklarar då lugnt och stilla att han i så fall slår tillbaka mot sin herre, och det så hårt som en häst sparkar. Drängens överraskande sturskhet gör generalen gråtmild, han ser i subalternen en människa, en like, som vägrar att krypa och som handlar med stolthet.
”Och skulle, när du dig skickar/ så manligt som nu min son,/ och skulle, när så du blickar,/ jag ge dig åt piskans hån;
vid himmelens Gud och Fader,/ då vore jag aldrig värd/ att nämna de tappra rader,/ bland vilka jag höjde mitt svärd.
Gå, sök dig en vän här nära,/ en duktig och stursk kamrat,/ och drick ett glas för vår ära,/ här har du en blank dukat!/
Och tack för det vackra minne,/ du väckt i mitt hjärta, du,/ och tack för ditt arga sinne -/ och drag åt helvete nu!”
General von Essen skulle förmodligen ha misslyckats som plantageägare och kusken Matts hade varit lika otänkbar som slav. Med sin mentalitet hade de helt enkelt inte passat in i den vidriga verksamheten på bomullsfälten i 1800-talets Amerika. Det helt jämlika samhället var då som nu en utopi men Runebergs dikt ger i all sin idealisering en viktig påminnelse om att det finns nyanser i relationen mellan över- och underordnad. Nyanser som har gått förlorade i dagens antirasistiska strömning med följden att BLM-rörelsen riskerar att göra sig till en karikatyr av den berättigade kampen för jämlikhet.