Hålet i Bengt Ohlssons stängsel leder till döden, öppningen i Stefan Jonssons stängsel kan innebära räddningen. Ohlsson har sedan länge en plats i bokhyllan medan författaren – inte journalisten – Stefan Jonsson är en ny bekantskap. I Ohlssons Midsommarnattsdrömmar känner jag igen den tillbakalutade och inkännande berättarstilen, medan allting i Jonssons Där historien tar slut känns främmande och väcker motstånd. I Ohlssons roman bjuds läsaren in att vart 15:e år fira sommarsolståndet med ett alltmer tilltufsat kompisgäng. I Jonssons essäskildring exponeras extremvänsterns världsbild och tänkesätt. Böckerna har så radikalt olika ambitioner och att det är meningslöst att jämföra dem. Med ett undantag: förekomsten av stängsel.

BO: ”Alla grävlingar och rävar, harar och igelkottar som han sett trafikdödade vid vägkanter genom åren /…/ vid något ställe hade de hittat ett hål i staketet, eller en glipa som de hade ålat sig under. Kanske av nyfikenhet, eller hunger eller törst, eller av ingen anledning alls. För naturligtvis fanns det hål och glipor i stängslet /…/ Inget viltstängsel kunde vara heltätt /…/ Förr eller senare kom ett hål eller en glipa som djuret tog sig igenom. Och sen fanns det ingen väg tillbaka.”

SJ: ”Det finns ett par vägar till befrielse som inte genast fogas in i det kapitalistiska nätverkssamhället /…/ Ett exempel är den politiska protesten. Ett annat /…/ är migrationen /…/ miljontals människor [som] stryker utmed fasaderna, längs stängslens utsida, i sökandet efter en tänkbar ingång eller ett ställe att sig över inhägnaden och tvinga sig en väg framåt.”  

Så långt stängslen.

SJ:s avsky mot allt vad USA står för löper som en röd tråd genom beskrivningen av vad som utspelade sig i Barack Obamas Situation Room 2011. Påståendet att vi ”bevittnar en slakt” gör mig så illa till mods att jag bara måste påminna om att efter terrorattentatet ”nine eleven” tio år tidigare var stämningsläget i hela den demokratiska västvärlden med rätta sådant att Usama bin Ladin till varje pris måste gripas, död eller levande. Några sidor längre fram i boken och åtta år senare i världspolitiken sitter Donald Trump omringad av de sina och bevittnar IS-ledaren Abu Bakr ak-Baghdadi framtvingade självmord (President Trump Watches as U.S Special Operations Forces Close in on ISIS Leader, 2019). SJ lägger mycket kraft på att analysera de olika fotona och landar i att ”båda förmedlar den bild av härskaren som härskaren själv vill visa fram”. Naturligtvis. Varför skulle annars toppolitiker hålla sig med lojalt pressfolk och ”hovfotografer”? 

SJ har som sagt öppnat mina ögon för extremvänsterns världsbild och tänkesätt. Det är lika fascinerande som svårbegripligt att Jonsson motiverar sitt globaliserings- och frihandelsförakt och den tredje världens problem i allmänhet, med västerlandets benägenhet att lägga sin näsa i blöt. Jonsson illustrerar sin tes med en så udda tingest som containern. Det är en effektiv bildsättning, för alla ser vi nog framför oss offer för människohandel och flyktingar som kvävs till döds instängda i fyrkantiga metallådor. Bilden är fasansfull, men den är inte den enda. För vad vore till exempel Sverige som litet och mycket exportberoende land utan sina containrar som svenska företag för sin överlevnad är så beroende av för att kunna frakta varor ut i världen?

På temat hur ”makten organiseras och utövas” (makten = transnationella bolag, banker, medieföretag, poliser och militärer, mm) skriver SJ: ”Subalternen är hon som inte kan koppla upp sig, han som inte syns eller hörs i maktens rum, de som framställs sin ansiktslösa massor eller abstrakta siffror i medier och nyheter, hen som saknar röst och representation när beslut fattas. Ur systemets synvinkel är hen överflödig och förpassad till det globala rummets utkanter.”

Det är en målande men otillräcklig beskrivning av subalternens underordning. (Hur många kände förresten till ordet subaltern innan? Inte jag i alla fall). Inte minst saknar jag vad Jonsson vill ha i stället och hur det ska uppnås. Vill SJ ha anarki, revolution eller stormöten där de som hörs mest får bestämma? Rimligen inte, för inget av detta gynnar de tystlåtna subalternerna. Det överlägset bästa sättet att ge röstsvaga grupper inflytande, menar jag, är och förblir det demokratiska systemet med valda representanter som fattar beslut efter bästa förstånd och som har press på sig att inte få förnyat mandat vid nästa allmänna val. 

SJ skriver: ”Den koloniala relationen gör att det kan framstå för den starkare som att han hjälper den svagare när han tar denne som tjänare eller slav. Sådana beteenden och föreställningar har i bland liknats vid ett gift – ett ämne som sprids i alla sociala förhållanden och blandas med mellanmänskliga nätverk som håller ihop samhället”. Jo, här berör SJ obehagskänslan som drabbar mig när jag köper något som jag inte behöver utan bara för att visa mig god. Till exempel när jag beställer onödigt många portioner hämtmat hos vietnamesen för att visa vilken fin människa jag är som bekymrar mig för hans krog även i Coronatider. Finns förklaringen till obehagskänslan som då infinner sig hos mig i ”det vita giftet”? Nej. Min tes är i stället att vi i Sverige i generationer har indoktrinerats av den socialistiska jämlikhetstanken så hårt att vi mår dåligt och känner skam över att några har sämre ekonomiska/sociala förutsättningar än oss själva. Inlärda skam- och skuldkänslor som har fått oss att förtränga den enkla sanningen att inga politiska reformer kan eliminera ekonomiska/statusmässiga skillnader i människors livsvillkor. 

Men det sagt håller jag med SJ om att dansken Kristian von Hornsleth var ett svin som gjorde business av att köpa afrikanernas identiteter för sina egna kommersiella syften. Men frågan som SJ inte ställer är om Hornsleth är representativ för vita konstnärer, han nöjer sig med att jämställa Hornsleth med Lars Vilks och Pål Hollender. Men hur representativa är Vilks och Hollender för vita konstnärer? Inte alls, skulle jag säga. De är udda figurer och från sådana ska man akta sig för att dra långtgående slutsatser.

Så fort deras diktatoriska herrar inte hindrat dem har människor på andra sidan av det västerländska halvklot varit snabba att bejaka västvärldens nyttigheter. Då syftar jag inte bara på Coca-Cola och ABBA utan på sådant som livsstil, teknik, utbildning och ekonomi. Men SJ vägrar inse att tredje världens medborgare är fullt kapabla att tillgodogöra sig västerlandets kulturarv utan att samtidigt anamma dess barlast av förtryck. Det kan låta hårt med SJ gör sig därmed skyldig till en dumförklaring av tredje världens folk som inte står långt efter forna tiders kolonisatörer. Extremiströrelser som IS och diktaturer som Kina, Nordkorea och Iran, sätter liksom SJ likhetstecken mellan västerländska ideal och förtryck. På ett sätt är dessa diktaturer mer realistiskt verklighetsförankrade. De begriper att de kommer att förlora makt och privilegier om portarna mot västerlandet öppnas för folket.

”Där historien tar slut” läser jag ut på 25-årsdagen av folkmordet i Srebrenica. En dag som smärtsamt påminner om hur massakrerna kunde ske i brist på ingripanden från det internationella samfundet. I den sinnesstämningen skakar jag på huvudet åt SJ:s bredsida mot Johanne Hildebrandts krigsrapportering från Afghanistan. SJ har inget alls till övers för Hildebrandts på-platsen-upplevelser utan menar att hon oreflekterat inrättar sig i västvärldens ”kosmopolitiska militarism” (= när FN, Nato och USA med eller utan allianser försöker bomba fram demokrati och mänskliga rättigheter). Någon möjlighet att bemöta kritiken ges inte JH, det är ju SJ:s bok. Men en fråga man ändå vill ställa är om SJ delar uppfattningen att det enda felet med Natos bombningar av Belgrad var att de borde ha satts in tidigare, före Srebrenica? Om inte blir konsekvensen av hans tänkande att ”väst” inte ska ingripa ens mot folkmord och brott mot mänskligheten. 

Boken är stängd och jag erinrar mig en debatt med Göran Greider för länge sedan. På sitt burdust vänliga sätt uppmanade han mig att plugga på om vänstern. Minns att jag svarade att det borde jag såklart göra – när jag får tid. Efter bara några kapitel i sällskap med SJ:s tankevärld tvingades jag konstatera hur kolossalt mycket effektivare jag hade kunnat argumentera mot vänsterfolk i riksdagen och annorstädes om jag tagit fasta på GG:s kloka råd.   

Men vad med stängslen, undrar kanske någon. Tja, det är väl som med containrar. Man kan använda dem till olika saker. För att transportera gods mellan kontinenter. Eller som metaforer för ideologiskt tankegods.