På grund av Coronan blir det ingen politikervecka i Almedalen i sommar. Det är sorgligt med tanke på alla rosévinsmingel som man missar. (Det var ett skämt). Ett inställt Almedalen innebär inställda debatter med vassa frågor som inte kommer ställas och avslöjande svar som inte kommer att ges. Det är en stor förlust inte minst för politiker, myndighetspersoner, organisationsfolk och andra som behöver ”inspel” för att tänka nytt och kunna ta klokare beslut. Sedan känner jag djupt medlidande med alla duktiga moderatorer som plötsligt inte får chans att tjäna sitt leverbröd genom att lotsa fram oftast mindre proffsiga debattörer. Jag tänker också på alla mellanmänskliga möten som inte blir av. Tänker vidare på alla förälskelser och rent av livsvariga kärlekar som inte kommer att uppstå. Alltihop är verkligen djupt beklagligt, även om jag sedan ganska många år är nöjd med att följa partiledarnas Almedalstal via tv-rutan.
Om jag är korrekt informerad klubbar riksdagen på onsdag i nästa vecka lagförslaget som ger regeringen rätt att från och med den 18 april tillfälligt (för som längst tre månader) meddela föreskrifter om särskilda åtgärder för att hindra smittspridningen av Coronaviruset. Det har varit en del ståhej om denna lagstiftning på tidningars debatt- och ledarsidor. På temat att regeringen sällar sig till Ungern och andra numera antidemokratiska länder som tyvärr ryms inom EU-familjen. Men bara stollar tror väl att Stefan Löfven planerar att göra sig själv till diktator genom manövern att via Smittskyddslagen ge regeringen makt att från ena timmen till den andra stänga köpcentrum, nattklubbar, sportanläggningar, bibliotek, flygplatser, buss/tågstationer mm. Särskilt som regeringen omedelbart (= samma dag eller nästföljande; tack oppositionen och Lagrådet) måste springa över Riksbron för att få riksdagens godkännande i efterhand för varje ny Coronaåtgärd som regeringen anser nödvändig.
Och så kan vi ur minnet också radera sådana koleriska och omdömeslösa utfall som det justitieminister Morgan Johansson gjorde häromdagen på Twitter:
@johanssonmorgon 11:12 2020-04-06 ”Vi kan behöva fatta ännu snabbare beslut som får direkt effekt de kommande veckorna. Utan bemyndigandelag så måste riksdagen i så fall vara beredd att under hela våren arbeta som vi redan gör i regeringen, dvs dygnet runt, veckans alla dagar, vardag som helg.”
Varje vår går arbetet i Konstitutionsutskottet för högtryck. Då granskas regeringen och ministrarnas arbete. Meterhöga luntor med handlingar ska läsas av ledamöterna, utskottets skriftliga frågor och regeringskansliets svar går i skytteltrafik, duger inte svaren kallas ministrar och tjänstemän till KU-utfrågningar. Men denna vår i Coronabekämpningens tid uteblir granskningen av hur regeringen och statsråden har skött sina ämbeten. Arbetet med att slå ner på eventuella ministerstyren, departements underlåtenhet att registrera offentliga handlingar, ministrars sölande med riksdagens tillkännagivanden, med mera, har tills vidare lagts på is. Det har Konstitutionsutskottet enats om och avstår därmed från att utöva en central del av riksdagens kontrollmakt. Och det är alldeles i sin ordning. För det vore parlamentarisk dårskap om KU formalistiskt hävdade sin rätt att granska regeringen när statsministern och hans ministrar är satta under så extrem press som i vår.
Den alltid lika sansade statsvetaren Katarina Barrling skriver om eftertänksamhet och vad som kan komma post Corona (SvD 5/4, ingen länk pga betalvägg). Men här ett citat:
”En from förhoppning förvisso, men likväl: kanske är en samhällskris vad som behövs för att svensk politik nu skall röra sig i riktning från ideologisk trosvisshet till grundligt, nyanserat och praktiskt inriktat tänkande. Hoppas kan vi.”
Själv är jag genuint osäker. Den ideologiska övertygelsen? Finns den ännu kvar? På högsta politiska nivå övergavs den väl redan i januari 2019 när regeringen Löfven för att sitta kvar ingick Januariöverenskommelsen med Centerpartiet och Liberalerna?
Jag grips av en obehaglig känsla eftersom vi ingenting vet om vad som händer post Corona. Jovisst, folk kommer nog fortsätta tvätta händerna om inte lika ofta som nu så i alla fall ofta, och därmed bli mindre förkylda. Det är bra. Den nyvunna insikten om att Sverige till följd av politikers beslut har skrotat landets beredskapslager lär nog också leda till krav om återuppbyggnad från fler partier än Moderaterna. Mycket bra. Och sjukvårdspolitiker oavsett färg kommer säkert att gör sitt yttersta resten av mandatperioden för att säkra svensk sjukvårds tillgång till skyddsutrustning. Också mycket bra! Kanske kommer kineserna till och med att sluta äta hundar och fladdermöss? Jag hoppas och tror att det blir så.
Sedan har vi regeringens hantering av den ekonomiska misären i Coronans spår i form av konkurser, varsel, uppsägningar och tragedier när företagares livsverk går upp i rök. Att EU-ländernas finansministrar har enats om ett enormt Coronastödpaket på 500 miljarder euro (= 5500 miljarder kronor) för att rädda europeiska jobb och företag, är fantastiskt. Ja, för de stater och företag som får del av stödet. För Sverige som så kallad rik bidragsgivare i EU lär nettot som vanligt hamna på minus, men det handlar såklart också om solidaritet med de värst drabbade länderna. Svåra tider väntar hur som helst även i vårt land, och för regeringen handlar det om kontinuerlig krishantering. Regeringens insatser om hur Coronakrisen hanterades från olika aspekter, från folkhälsosynpunkt till de samhällsekonomiska konsekvenserna, kommer att utvärderas i efterhand. Som jag skrev i förra bloggposten, senast i valet 2022 avger väljarna sin dom.
Men vad händer med svensk politik? Hur kommer maktbalansen mellan regeringen och riksdagen att ha påverkats när allt blir som vanligt igen? KU kommer säkert återuppta granskningen av hur regeringen och dess statsråd skötte sig 2019, men utan större entusiasm och med medialt ointresse. Och väljarna som efter denna vår har vant sig vid att landets regering och riksdagens opposition har slutat käbbla och i stället anstränger sig för att komma överens – vad blir dessa väljares dom om partierna återfaller i smutskastning och grälsjuka?
Som sagt, jag vet verkligen inte. Och märk väl – min ovisshet om den svenska politikens och partiernas framtid har ingenting att göra med regeringens nya maktbefogenhet att vid behov snabbt kunna stänga gym, caféer och andra platser och verksamheter för att stoppa Coronasmittan. (Det är för övrigt omdiskuterat hur ”ny” denna maktbefogenhet är). Min vilsenhet beror på att jag ser ett förändrat politiskt landskap framför mig. De närmaste årens opinionsmätningar kommer följas med febrig förväntan.