Aldrig kunde jag föreställa mig att Lagrådet och Svenska Akademien våren 2018 skulle bli ”snackisar” på stan. Kalabaliken i Akademien överlåter jag åt Kungen och mer kulturellt bevandrade att hantera. Jag och mina 348 lagstiftarkolleger är däremot direkt berörda av Lagrådet, som fortlöpande får sin auktoritet undergrävd. Jag överdriver inte, lagförslagen där regeringen – och dessvärre också riksdagen – ger blanka tusan i råden från landets högsta juristexpertis är så många nu att jag blir uppriktigt bekymrad över politikens bristande respekt för rättsstatens principer. Inte blir jag lugnare av att höra justitieminister Morgan Johansson tala med ganska stort förakt för Lagrådet och närmast likna det vid vilken remissinstans som helst. Jag tänkte först samla mina uppgivna tankar i en bloggpost men den blev för lång. Det får i stället bli en följetong, första avsnittet här:

Lagstiftaren och Lagrådet

Avsnitt 1 – Samtyckeslagen

Redan den utredning som lojalt arbetade fram lagförslaget varnade för att en samtyckeslag kunde leda till ”orimliga förväntningar” (SOU 2016:60 sid 15 ff):

”För att undvika att vårt förslag leder till orimliga förväntningar på att förändringen ska leda till fler fällande domar bör det framhållas att det inte finns skäl att anta att en samtyckeslagstiftning kommer att leda till några större skillnader när det gäller antalet fällande domar. De bevissvårigheter som finns med dagens lagstiftning kommer nämligen att vara desamma med den reglering som vi föreslår. Åklagaren kommer också, precis som tidigare, att ha den fulla bevisbördan för sitt gärningspåstående. Det kan till och med förhålla sig så att andelen fällande domar, rent statistiskt, kan komma att minska i förhållande till antalet anmälda brott i samband med att förslagen genomförs. Det finns nämligen anledning att tro att antalet anmälda händelser kan komma att öka om våra förslag genomförs. Om så blir fallet samtidigt som antalet uppklarade och lagförda brott ligger kvar på samma nivå som i dag leder det till att det, statistiskt sett, kommer att verka som att antalet fällande domar sjunker.”

Trots utredningens betänkligheter och kritik från rättstillämpande myndigheter ångar regeringen på. I regeringens remiss till Lagrådet föreslås att det för våldtäkt ska krävas inte bara ett bevisat tvång utan fokus ska först och främst läggas på en bedömning av om deltagandet i en sexuell aktivitet är frivilligt eller inte. Regeringen kopplar dessutom ett oaktsamhetskrav till ”frivillighetsrekvisitet” i avsikt att utvidga straffansvaret till två nya brott: ”oaktsam våldtäkt” och ”oaktsamt sexuellt övergrepp”.

Efter att ha plöjt Lagrådets yttrande flera gånger begrep jag fortfarande inte varför de höga juristerna inte sa ett ord om regeringens nya oaktsamhetsbrott. Såg ingen annan råd än att konsultera en advokat i twitterflödet, som pedagogiskt förklarade att i och med att Lagrådet underkänner regeringens brottskonstruktion redan vad gäller de uppsåtliga brotten är det inte relevant att beröra oaktsamhetsbrotten. ”Ungefär som en advokat inte skulle plädera i påföljdsfrågan om man yrkat på ett frikännade”, får jag veta. Och poletten ramlade ner även hos mig.

Lagrådet ifrågasatte alltså om samtyckeslagen alls behövdes, och varnade med skärpa för att det med regeringens modell blir oklart var gränsen går för vad som är straffbart. Dvs en person som misstänks som sexförbrytare har vid själva gärningstillfället ingen möjlighet att klart bedöma vad han får respektive inte får göra. Den saken kommer enligt regeringens förslag att först i efterhand avgöras av domstolen, alltså av eventuella fördomar och dagsform hos den enskilde domaren och de juridiskt oskolade nämndemännen.

Regeringen tog säkert intryck av Lagrådets hårda kritik men inte mer än att man såg sig fri att gå vidare med förslaget. Som framgår av propositionen är regeringens primära syfte med samtyckeslagen att den ska åstadkomma en attitydförändring, påverka folks värderingar om att varje människa har en ovillkorlig rätt till personlig och sexuell integritet och sexuellt självbestämmande.

Precis som om någon sunt funtad människa skulle gå omkring och tro att enligt gällande svensk rätt är det fritt fram att utsätta kvinnor – och män – för ofrivilligt sex. En omyndigförklaring av det svenska folket, om ni frågar mig.

Det är frestande att avfärda regeringens moralexercis som fånig. Men innebörden av Lagrådets kritik är som framgått att samtyckeslagen leder till grusade förhoppningar, tillämpningssvårigheter, ökad rättsosäkerhet och i förlängningen sämre juridisk kvalitet i dömandet. I en rättsstat får människors beteenden inte kriminaliseras i efterhand, vilket blir fallet om, som Lagrådet säger, den enskilde domaren får avgöra frågan om lagbrott eller inte först ”när omständigheterna är utredda och bedömda”. Men regeringen och riksdagspartierna (inklusive mitt) rycker alltså på axlarna åt Lagrådet med följden att samtyckeslagen som planerat kan träda i kraft den 1 juli – lämpligt nog mitt i valrörelsen.

Låt mig bli ännu tydligare. Det står skrivet i stjärnorna hur domstolarna säkert ska kunna bedöma om en kvinna gett sitt samtycke eller inte. Författningskommentaren ger ingen vägledning (prop sid 78): Bedömningen av om en målsägande har deltagit frivilligt eller inte ska grundas på situationen i dess helhet. Straffansvaret sträcker sig inte så långt att en persons inre önskan att inte delta i den sexuella handlingen är tillräckligt för straffansvar, om personen de facto ändå går med på den.

Och vidare (sid 79): Det frivilliga deltagandet måste föreligga under hela den sexuella handlingen... Att någon lurats att delta i sexuell samvaro genom osanna påståenden om t ex kändisskap, ålder, sysselsättning eller om preventivmedel ska användas gör inte att deltagande ska anses ofrivilligt.

Vid riksdagens frågestund med statsministern den 12 april undrade en av Stefan Löfvens partikamrater vad Sverige gör för att bli ett ännu mer jämställt land att leva i. Statsministern svarade: Vi har också infört en stärkt sexualbrottslagstiftning. Sexuella handlingar ska bygga på frihet och inget annat (skrålla till anf 68 och 69 i riksdagsprotokollet). 

Förra hösten, inför tusentals Meetoo-manifesterande kvinnor, lovade dåvarande jämställdhetsminister Åsa Regnér att regeringens nya samtyckeslag kommer att förbättra skyddet för kvinnor. Jag menade då att det löftet kommer göra kvinnor besvikna, och jag har bara blivit mer övertygad på den punkten. Vid mandatperiodens sista budgetdebatt (16/4) var det åter dags. Pressad av moderaternas Elisabeth Svantesson om vad regeringen gör åt kvinnors otrygghet upprepade finansminister Magdalena Andersson: Vi inför nu en samtyckeslag som naturligtvis kommer stärka kvinnor som utsätts för sexuella övergrepp (replikskiftet 15.40 in i debatten). Det var garanterat inte sista gången som vi detta valår hörde en regeringsföreträdare – mot bättre vetande – åberopa samtyckeslagen som mirakelmedel för att öka kvinnors trygghet.

I nästa avsnitt av Lagstiftaren och Lagrådet ska jag ta upp regeringens förslag om att införa rökförbud på uteserveringar, vid krogentréer och på andra platser där folk hänger och allmänheten har tillträde (prop här). Att förbjuda kroggäster att blossa på uteserveringar är ingen valvinnare, och förbudet ska (därför) inte börja gälla förrän den 1 januari 2019. Slugt! Riksdagen beslutar i ärendet den 24 maj och – cliffhanger! – regeringen riskerar att gå på pumpen.

Återkommer.