Vatten och knäckebröd, dementa liggande på madrasser på golvet, girigbukar som cashar hem miljardvinster medan åldringarna tvingas gå med blöta blöjor. Osakliga påståenden om de privata välfärdsföretagen har stått som spön i backen. Visst har kritiken ibland haft fog för sig, men på det stora hela är det en välsignelse att du och jag, föräldrar och barn, sjuka och äldre har fått frihet att välja mellan offentliga och privata alternativ inom skola, vård och omsorg. Men då är det också viktigt att den privata men offentligt finansierade verksamheten sker på lika villkor som den traditionellt offentliga. Ett avgörande steg i denna likställighet uppnåddes i dag i Sveriges riksdag.

I kammardebatten, som går att se här, sa jag ungefär följande:

Under förra riksmötet gjorde konstitutionsutskottet ett enigt tillkännagivande med bifall till bland annat ett yrkande i en moderat partimotion och uppmanade regeringen att skynda på beredningen av ett utredningsförslag om stärkt meddelarskydd för privatanställda i verksamhet som helt eller delvis är offentligt finansierad. Vi talar om företagare som för skattebetalarnas pengar driver skola, vård och omsorg.

Ett betänkande överlämnades i november 2013 till den dåvarande alliansregeringen. Tiden gick, Sverige fick en ny regering och utredningsförslaget om meddelarfrihet för privatanställda drogs i långbänk.

I KU blev vi ledamöter otåliga – därav tillkännagivandet. Det är ingen hemlighet att vi moderater sedan lång tid har slagit vakt om skyddet för företagshemligheter. Det skyddet är viktigt eftersom företagare som investerar tid och pengar på att utveckla och få sina företag att växa också måste ha rätt att njuta frukterna av sitt arbete. Innovativa företag genererar arbetstillfällen och skapar skatteintäkter till hela samhällets fromma och därför är det också rimligt att lagstiftningen tillhandahåller ett rättsligt skydd för företagshemligheter.

Med det sagt, i Sverige har vi en lång tradition av att offentliganställda fritt ska kunna ta kontakt med grundlagsskyddade medier utan att riskera repressalier om de avslöjar oegentligheter inom den offentliga verksamheten som de jobbar i.I takt med att skola, vård och omsorg numera också bedrivs i privat regi har det blivit alltmer angeläget att den unikt svenska principen om meddelarfrihet för anställda i kommuner, landsting och staten måste utsträckas till att på samma sätt gälla för privat anställda i skattefinansierad verksamhet. Och detta också i den mån meddelarskyddet kommer i konflikt med lagstiftningen om skydd för företagshemligheter.

Nej, alla är inte helt nöjda. I skrivelser till KU har Svenskt Näringsliv argumenterat för ett undantag i lagen för företagshemligheter, synpunkter som inte lättvindigt låter sig avfärdas som simpelt särintresse. Som jag redan har varit inne på har företagare rätt att njuta frukterna av sitt arbete och ska inte behöva utsättas för att illojala anställda går ut med uppgifter som gynnar företagets konkurrenter. Men i ”vågskålandet” har ett enigt KU i likhet med regeringen landat i att intresset av meddelarskydd för privat anställda i offentligt finansierad verksamhet väger tyngre än skyddet mot att företagshemligheter i ett begränsat antal fall riskerar att röjas. Jag vill också lägga en egen reflektion, nämligen den att varje rättsligt skydd för företagshemligheter har sina begränsningar och inte heller dagens lagstiftning innebär någon absolut garanti för att företagshemligheter inte läcks.

Det viktiga för oss lagstiftare är att upprätthålla principen att privat anställda i offentligt finansierad verksamhet ska ha ett meddelarskydd som motsvarar vad som gäller för offentligt anställda. Då går det inte att göra undantag för en viss typ av uppgifter i det ena fallet men inte i det andra.

Så långt mitt anförande. Döm själva, för egen del kallar jag det som nu har hänt en tillnyktring som var på tiden från lagstiftarens sida.