Det spelar ingen roll vilken angelägen politisk sakfråga jag vill lyfta. Ingen skulle ändå lyssna eller bry sig. För just nu överskuggar en enda sak den inrikespolitiska agendan: Hur Moderaterna – mitt parti – ska förhålla sig till Sverigedemokraterna.

Låt vara att moderaternas partiledning smartare och tydligare hade kunnat kommunicera budskapet om att det inte ska vara tabu att samtala med företrädare för riksdagens tredje största parti. Men vad som gör mig arg och besviken är de avsiktliga feltolkningar och infama ifrågasättanden som inte bara regeringspartiet med spelad indignation ägnar sig åt utan som dessvärre även systrar och bröder i alliansen gör sig skyldiga till.

Det uppskruvade tonläget förstärks av mediernas sensationslystnad och blockerar effektivt varje ärligt försök att diskutera hur vår tids samhällsproblem ska lösas i form av bättre skola, fler jobb, tusentals fler poliser, stramare asylprocess, fler bostäder, you name it.

Det är lika bedrövligt som allvarligt. Inte främst för mig, och inte heller för dig. Men för alla de ångestfyllda och krigströtta människor som räddat sig till vårt land och som i detta nu går ännu en helg till mötes i total avsaknad av fredagsmys. Allt medan de politiska krafter och initiativ som i någon mån hade kunnat hjälpa dem till ett värdigt liv är fullt upptagna med frågor om vad som har sagts eller inte har sagts och om vem som ska få tala med vem och vilka som inte ska få tala med vilka.

Tragikomiskt, men mest tragiskt. Vet inte om jag alls vill vara med i rikspolitiken längre.