Det går inte att låtsas som om ingenting har hänt efter en vecka då Fredrik Reinfeldts statssekreterare Mikael Sandström och även hans nära förtrogne finansminister Anders Borg via media har bekänt (här och här) att alliansregeringens generösa migrationspolitik var ett misslyckande. Den intellektuella hederligheten kräver att man säger något om saken. Så det tänker jag göra.

När jag hörde Fredrik Reinfeldt på Norrmalmstorg uppmana svenska folket att öppna sina hjärtan dök en figur upp framför mina ögon: Dag Hammarskjöld, en idealgestalt som många – kanske även han själv – skulle säga var sin tids Jesus på jorden.

Därefter har jag funderat en del på varför den bilden dök upp, och på stämningen där på Norrmalmstorg i augusti 2014. Kan bara tala för mig själv, men jag gick därifrån rätt omskakad, jag skulle stå i valstugan dagen därpå och i öronen ekade redan väljarnas FRÅGOR. Något svar på frågan HUR hann inte förmedlas till oss valarbetare. Vi stod i valstugorna och tog emot folkets upprördhet och svamlade tillkämpat övertygande om att Sverige vill och kan, har både råd och plats, alla behövs och – inte minst – öppna hjärtan är en winwin-politik.

Nej, jag gick inte på någon valvaka.

Drygt två år har gått. Jag ger mig inte in på att här värdera effekten av alliansens alla tillkännagivanden för att pressa regeringen Löfven, jag nöjer mig med att konstaterar att svensk borgerlighet har ett starkt ledarlag i allianskvartetten.

Starkt av ett antal politiska skäl och just därför söker fyra alliansledare väljarnas förtroende för att i praktisk handling omsätta reformer som gör att i Sverige lär sig skoleleverna vad som krävs (högaktuellt apropå dagens Nobelfirande), människor betalar skatt inte för att det är sexigt utan för att det är solidariskt, vi har råd att hjälpa där det mest behövs, rättsstaten fungerar, brott beivras, brottsoffren får upprättelse, landets gränser säkras, alla bidrar efter förmåga, Sverige är en bestämd röst i EU och i världen. Den svenska modellen återupprättas. Solidarisk men måttfull och utan dumdristiga politiska experiment som i ett huj kan rasera decennier av mödosamt arbete för välfärd, rättsstat och försvar.

Det är väl detta valet 2018 handlar om.