Hur mår offentlighetsprincipen? Så löd frågan på ett seminarium hos Meg16 som jag deltog i häromdagen tillsammans med bl a offentlighetsnörden Nils Funcke.
Mitt besked är det här: Det finns en tung tradition inom svensk förvaltning att respektera offentlighetsprincipen. Myndigheter vill som regel vara lojala med lagstiftningen och vill inte bli knäppta på näsan av JO/JK, än mindre bli uthängda i medier för att mörka dokument eller jaga interna läckor i strid med grundlagens efterforskningsförbud. Men en negativ och ofta förbisedd konsekvens av vår långtgående offentlighetsprincip är att myndigheterna inte dokumenterar sin verksamhet lika noga som man skulle ha gjort om möjligheten att hemligstämpla hade varit större. Lika fullt – offentlighetsprincipen mår på det hela taget väl, och där fick jag medhåll av Funcke!
Återbördad från Grävsveriges mediedagar konstaterar jag att den svenska grävjournalistiken nog aldrig har mått så bra som den gör i dag. Gång på gång serveras vi avslöjanden om missförhållanden, oegentligheter och brott även i företag för vilka ingen offentlighetsprincip gäller. Jag tänker t ex på SCA, Telia och Swedbank. För att inte tala om den världsomspännande Panamaläckan som avslöjar hur skattemiljarder har gömts undan för omvärlden. Skattesmitarskandalen som vi ännu inte har sett slutet på har redan skrivit in sig i grävjournalistikens historia. Imponerande och svårslaget på alla sätt och vis (även om våra egna medier gott kunde upplysa mer tydligt om att vi inte längre har någon förmögenhetsskatt i Sverige, så det är inte just där som skon klämmer).
Dock var jag konfunderad över rubriksättning på fredagens grävseminarium: ”Vem tar ansvar för den undersökande journalistiken”?
Det ansvaret vill journalisterna helst axla själva, gissar jag. För inte vill väl Sveriges grävjournalister att vi politiker, lagstiftare och ytterst Sveriges riksdag tar ens en gnutta ansvar för deras undersökande grävjobb? Det är min helt egen analys men jag litar på den och den säger mig att det journalistiska Grävsverige inte vill ha med oss politiker att göra på annat sätt än som en förhoppning om att avslöja oss med brallorna nere, om uttrycket tillåts. I en demokrati och rättsstat som Sverige är det en lovlig ambition, absolut! Men som politiker frågar jag mig varför jag ställde upp på den formen av gängstryk som förra veckans Mediedagar bjöd på?
Om någon fortfarande orkar hänga kvar vill jag testa vad ni står beträffande en annan av Grävsveriges anklagelser. Nämligen att vi lagstiftare gör allt vad vi kan för att nya lagar och ständiga sekretessändringar ska försvåra för journalisters grävande.
Den anklagelsen bygger i bästa fall på missförstånd, men mer troligt är avsikten att misstänkliggöra. För säger man, som Grävsverige gör, att det på ett år gjordes XX antal sekretessändringar (antalet varierar år från år) så insinuerar man att offentlighetsintresset har fått stryka på foten lika många gånger. Men antalet sekretessändringar är inte något bra mått på hur det är ställt med offentligheten, än mindre en fingervisning om åt vilket håll öppenheten går. Tvärtom, i takt med att myndigheter får nya uppgifter, att verksamheter tillkommer och läggs ner och att den tekniska utvecklingen möjliggör nya varianter av integritetsintrång, måste sekretesslagstiftningen anpassas till dessa nya förhållanden.
Den senaste av anklagelser är att regeringen vill sätta käppar i hjulet för grävande journalister genom att sekretessbelägga offentliganställdas personnummer. Det vill säga uppgifter som inte har något annat syfte än att säkerställa den administrativa hanteringen av personalens löner och liknande, men som värst av allt också kan användas till att förfölja och hota de anställda och deras familjer. (Departementspromemorian kan läsas här).
Ser man grävjournalistiken i ett längre perspektiv framstår det som ganska tydligt att det var betydligt svårare att gräva förr, och mer riskabelt. En av de största svenska journalistbragderna i grenen i modern tid – IB-affären – kostade Jan Guillou och Peter Bratt fängelsestraff. Avslöjandet om Geijeraffären ledde till att Leif GW Persson fick sparken från sitt jobb, och nära nog miste livet.
PS
Med risk för att jag glappar vid sidan av mun, kan meddelas att KU inom kort sannolikt kommer att föreslå riksdagen ett tillkännagivande där Löfvenregeringen uppmanas att snabba på med lagstiftning som möjliggör meddelarfrihet även för anställda inom privat men offentligtfinansierad välfärdsverksamhet.
Kommer Grävsverige att applådera?