Hur mycket tryckfrihet tål vi?

Svenska Dagbladets Malin Ekman skriver mycket bra om oberoende journalistik r. Jag fäster mig särskilt vid Ekmans passus om att det är “oundvikligt att texter – och konstutställningar och teateruppsättningar – väcker känslor, speciellt i det polariserade medieklimat vi befinner oss i. Men media måste innehålla även de åsikter, röster och vinklar som utmanar oss.”

På ett frukostseminarium i riksdagen i veckan som gick ställde jag en fråga på just det temat till Tidningsutgivarnas Jeanette Gustafsdotter. Bakgrunden var en enkätundersökning som TU/Sifo har låtit göra. Undersökningen visar att vi riksdagsledamöter uppfattar det som allt mindre känsligt “att publicera bilder eller teckningar som kränker religiösa grupperingar”. År 2008 uppgav 71 procent av de då svarande riksdagsledamöterna att de ville att det skulle vara fritt fram att publicera bilder typ Lars Vilks rondellhund. I fjol steg den siffran till 78 procent.

Som yttrandefrihetsvän kan man tycka att det är en glädjande utveckling. Men frågan är hur mycket den toleransen bland riksdagens ledamöter är värd när den sätts på prov i ett skarpt läge? En konkret och färsk prövosten är satirtidningen Charlie Hebdos publicering av en teckning där poängen var att treåringen Alan, som död spolades upp på en turkisk strand, om han hade fått växa upp skulle han ha blivit en “stjärtklämmare” och gjort livet till helvete för unga europeiska flickor i Köln, Kungsträdgården och andra ställen.

Att publiceringen, även om den är tänkt att ha en ironisk udd mot Marine Le Pens Front National, är både vulgär och obehaglig kan nog alla sunt funtade människor hålla med om, men hur många av riksdagens ledamöter skulle vara villiga att i yttrandefrihetens namn ändå tolerera den?

Själv tvivlar jag på att så många som TU/Sifo-enkätens 78 procent (på sitt sätt bräckliga underlag av 127 intervjuer) skulle göra det. När jag efterfrågade TU:s inställning svarade Jeanette Gustafsdotter att hon personligen inte skulle publicera bilden men att hon försvarade rätten att göra det.

Det är inte solklart, åtminstone inte för mig, att Gustafsdotters svar verkligen går ihop med TU:s stiliga debattinlägg i SvD med anledning av samma undersökning:

För det som kännetecknar en stark och djupt förankrad tryck- och yttrandefrihet är just att den även försvarar det som är stötande, provocerande och kontroversiellt så att även det ska kunna bli sagt. Och då gäller det att man vågar stå upp för den – inte bara i princip – och är beredd att förklara och försvara tryck- och yttrandefriheten också när den utsätts för påfrestningar.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.