Regeringens strypning av anslaget till Medelhavsinstituten förra hösten – och därmed skrotning av Sveriges koppling till antikens kultur – ledde som bekant till ett ramaskri som fick regeringen att ändra sig. Själv KU-anmälde jag regeringen för att inte ha berett ärendet i enlighet med grundlagens krav. Nyfiken valde jag därför i går (28/11) att trotsa regn och rusk för att delta i Italienska Kulturinstitutets och de svenska vänföreningarnas seminarium En dag för Medelhavsinstituten.
Så visst, regeringens lilla ”missförstånd”, som ambassadör Staffan de Mistura tillika intendent på Villa San Michele, diplomatiskt uttryckte det, har absolut fungerat som en ögonöppnare. Tidigare hade jag själv knappt en aning om att de svenska Medelhavsinstituten i Rom, Aten och Istanbul existerade. Nu vet jag dessutom att de behövs och rent av är omistliga.
Helt i samklang med stämningen i lokalen konstaterade alltså den avslutande seminariedeltagaren och forne forskningsministern Carl Tham med sin karaktäristiska stämma: Jag tror inte frågan behöver ställas i framtiden om varför Sverige behöver instituten.
Klockan var över fyra och den i regeringen ansvariga ministern för de svenska forskningsinstituten, Helene Hellmark Knutsson, som inledningsvis var på plats och höll ett kort anförande, hade fullt förståeligt hunnit lämna lokalen. Men visst var det synd att hon inte fick höra det bästa svaret på frågan varför instituten behövs.
Professor Anders Cullhed bjöd på en bländade exposé över de svenska institutens högre utbildning och forskning i världsklass och deras rika utbud av internationella seminarier med spränglärda storheter som föredragshållare. Därefter övergick Cullhed till – som han menade – det huvudsakliga argumentet till varför Medelhavsinstituten behövs: Internationaliseringen.
Ämnet på var mans läppar dessa tider är migrationen. Cullhed gjorde glasklart att har man anspråk på att förstå vår tids flyktingströmmar i medelhavsområdet duger det inte att bara betrakta världen hemifrån utan svenska humanister (och beslutsfattare, min anm) ”måste gå ut i världen”.
Å andra sidan, om man söker sig ut i världen tack vare forskningsstipendium från t ex Riksbankens Jubileumsfond och har turen att få tillbringa en tid på Svenska institutet i Rom, då riskerar man att bli bortglömd hemmavid och förbisprungen i universitetskarriären. Fil.dr och numera Nationalmuseums forskningsledare Martin Olin, tidigare vice vd för Svenska institutet i Rom, lät ingen mindre än Esaias Tegnér och hans ”Romresan” beskriva dilemmat, som tydligen är lika aktuellt i dag som i början av 1800-talet. Den långa diktens sista strof lyder så här:
Och så drar han hän och hinner Rom på svullna fötter, vinner konstens pris, som anden bjöd. Till sitt land han återvände: främlingen, som ingen kände, fann ej bröd.