Viljan att hjälpa lät inte vänta på sig. Sedan alliansregeringen 2012 införde möjligheten att göra avdrag för gåvor (som lämnats för att främja social hjälpverksamhet eller främja vetenskaplig forskning) har personers och företags generositet kraftigt ökat .

Detta nådens år 2015 sveper en gigantisk välgörenhetsvåg över landet. Så många vill hjälpa till och lindra nöden för människorna som är på flykt i vår omvärld. Men får S/MP-regeringen som den vill skrotas avdragsrätten för gåvor vid årsskiftet. Regeringen räknar med att statskassan därigenom tillförs 250 miljoner kronor per år. Människor ger för att de vill ge och kommer skänka pengar ändå, argumenterar MP och S. Finansmarknadsminister Per Bolund i Ekots lördagsintervju här (cirka 25:55 in i inslaget), Skatteutskottets vice ordförande Leif Jakobsson här.

Jag tror inte heller att dagens möjlighet att göra gåvoavdrag i deklarationen med 1 500 kronor per år, är avgörande för den givmildhet som vi nu ser bland människor. Men jag är inte beredd att som Bolund och Jakobsson gör, reducera gåvogivarna till icke rationellt tänkande individer och företag.

För varför skulle de som av medmänsklighet skänker till stiftelser, ideella föreningar, trossamfund vara likgiltiga för möjligheten att göra avdrag? Det ökade givandet tyder som sagt på motsatsen. Den som annars skulle ha skänkt 3 000 kronor kanske ökar på till 4 000 med en avdragsmöjlighet – slutresultatet för hans eller hennes ekonomi blir ungefär detsamma. Men för den som behöver hjälp kan den extra tusenlappen betyda mycket, och det vet givaren.

Skatteeffekter påverkar människors attityder och beteenden. Det är en självklarhet inte bara för mig – fråga Skatteverket.