Den här söndagen har jag funderat på professor Joakim Nergelius uttalande om att Konstitutionsutskottet borde granska kungens inblandning i Saudiaffären. Nergelius säger i SvD att kungen inte ska ha någon politisk roll och att kungens agerande måste vara uppbackat av regeringen. Inget konstigt med det, men så tillägger Nergelius:

– Det här fallet befinner sig i en gråzon kan man tycka.

Saken handlar som bekant om ett brev till saudiska kungahuset från vår kung, ett brev som regeringen Löfvens ”sändebud” och tillika min KU-kollega Björn von Sydow överlämnade på plats i Riyadh.

Frågar ni mig har professor Nergelius gjort en enkel sak svårare än vad den är.

Kungen agerar här på regeringens uppmaning och driver inte någon egen utrikespolitisk linje. Om kungen hade nekat regeringen draghjälp i det prekära läge som regeringen själv försatt sig, ja då – men först då – hade talet om parlamentarisk gråzon haft fog för sig. Över huvud taget agerar medlemmarna av kungahuset självklart inte i en gråzon när de utomlands fungerar som dörröppnare åt Sverige och svenskt näringsliv. Tvärtom ställer man lojalt den kungliga strålglansen till regeringens och rikets förfogande till ovärderlig nytta för svenskt industri och turism eller, som i detta fall, för att lösa ett utrikespolitiskt dilemma.

Av de här skälen hoppas jag att slippa läsa en KU-anmälan från allianshåll mot regeringen för att den lät kungen spela sin viktiga och utomlands ack så högt skattade ceremoniella roll i ett kritiskt läge.

Däremot väcker statliga Nationalmuseéts ingångna sponsoravtal med BMW minst sagt frågor av konstitutionell art. Men den insikten verkar ju också ha drabbat muséets överintendent Berndt Arell. Meningsfullt att KU-anmäla ansvarigt statsråd? Tror inte det.