I torsdags avsade sig  partisekreterare Acko Ankarberg Johansson sin kandidatur. I dag meddelar riksdagsledamoten Penilla Gunther att hon kastar in handduken. Återstår än så länge Ebba Busch Thor och  Jakob Forssmed. Enligt SVT innebär avhoppen att kampen hårdnar om partiledarposten.

Tja, hur tänker man då? Däremot är jag med på att spänningen stiger!

Eller är det också ett villospår?

KD:s öppna nomineringsprocess för att utse Göran Hägglunds efterträdare har fått mig att fundera. Förfarandet har lyfts fram som ett föredöme, men vem är det egentligen bra för?

Knappast för den som går ut offentligt och deklarerar att ja, jag vill! Och sedan tillkämpat oberörd tvingas schavottera i media därför att stödet bland partiföreningarna inte räcker.

Knappast heller för den avgående partiledaren som tvingas konstatera att hens favoritkandidat inte går hem i tillräckligt många stugor för att vara aktuell för posten när det kommer till kritan.

Är då ett öppet nomineringsförfarande en fördel för den kandidat som efter veckor i strålkastarljuset till slut väljs att leda sina partikamrater? Möjligen enligt maximen att ”allt som inte dödar härdar”. Men trots min starka tro på öppenhet i nästan alla sammanhang blir mitt svar ändå entydigt nej.

Återstår gör endast en tänkbar vinnare av en öppen nomineringsprocess och det är den interna partioppositionen. Särskilt om denna har betydande stöd bland partiets gräsrötter. Öppenheten gör det i sådana fall svårare för partitoppen att manövrera fram ”sin” kandidat. Men jag tror inte man ska överdriva den faktorn. Partiledarkandidatens personliga kvalifikationer och attraktionskraft väger så mycket tyngre, särskilt i ett litet parti.

På tal om mediernas intresse av det offentliga kölhalandet av mer eller mindre troliga kandidater – fler än jag som är nyfikna på SR:s förklaring till varför bara en av KD:s från början fyra kandidater fick förmånen att grillas i Ekots lördagsintervju?