Vad som gör Ingegerd Troedsson (1929-2012) så märkvärdig är att många av hennes frågeställningar har en tidlös giltighet. Därmed inte sagt att frågorna måste få samma svar vid varje given tidpunkt. Exempelvis utgör Troedssons kungstanke om maximal frihet i familjepolitiken kanske inte raka spåret till mer jämställda löner.

På inbjudan av den moderata Högercirkeln talade jag alltså i dag om Ingegerd Troedsson – En moderat märkeskvinna. Jag kunde inte komma på en mer rättvisande rubrik om denna framstående kvinna. För framstående var Ingegerd och är alltjämt, en förgrundskvinna som gick i politikens tätgrupp. (Framför mig på bilden sitter Elisabeth Fleetwood, tidigare riksdagskvinna och tung M-profil inte minst inom kulturen).

För lite drygt 50 år sedan – 1962 – medverkade Ingegerd Troedsson med ett debattinlägg i en skrift av Högerns Ungdomsförbund. Temat var: Den nya familjepolitiken. Ingegerd tar avstamp i ”den radikala kvinnosaken” och dissekerar effektivt radikalernas fundamenta att målet är fullständig likhet mellan könen – ”i den absoluta jämställdhetens namn”.

Det sämsta sättet att uppnå likvärdighet mellan man och kvinna är att utradera könsskillnaderna, menar Ingegerd, och förklarar vad hon anser måste vara utgångspunkten för den nya familjepolitiken: Att man erkänner att individer är olika och tar största möjliga hänsyn till detta. Alla institutioner och system måste ha som yttersta mål och intresse att placera människan i centrum. Allt för att individerna – män som kvinnor – ska ges bästa tänkbara möjligheter till frigörelse och utveckling.

(Gösta Bohman kunde inte ha sagt det bättre, tänker jag och inser i samma ögonblick att Ingegerd och Gösta hade åtskilliga tillfällen att påverka och inspirera – för att inte säga provocera – varandra.)

Troedsson medger i en passus att hon faktiskt inte kan veta vad som är den enskilda människans friaste möjliga utveckling, och ironiserar syrligt över hur radikalerna menar sig vara experter på att bedöma vad som är bäst för kvinnan, mannen och barnen. Förmyndarmentalitet, väser det mellan raderna. I stället eftersträvar Ingegerd största möjliga rätt för makar att ”på samhällelig neutral grund själva avgöra hur de vill forma sitt familjeliv utifrån sitt gemensamma ansvar för barnen”. Här måste man nog säga att Ingegerd Troedsson stod för en liberal idéströmning inom högerpartiet – i klar opposition mot en mer konservativ och patriarkal tradition i partiet.

Visst kan dagens familjer anno 2014 se ut på långt fler olika sätt än vad som ens var tänkbart 1962. Till exempel har homosexuella par sedan hyfsat länge rätt att adoptera barn, förslag har lagts om ensamstående kvinnors rätt till assisterad befruktning, ofrivilligt barnlösa par kan redan ta hjälp av surrogatmoderskap utomlands. Frågan om surrogatmoderskap ska vara möjligt också här, är under utredning.

Så nej, det är ingen avancerad gissning att Sverige till sist kommer att landa där. Statens Medicinsk-Etiska Råd gav redan i februari 2013 klartecken till så kallat altruistiskt surrogatmoderskap, efter att noga ha övervägt frågan. På tal om det ställde sig MUF i helgen bakom att surrogatmoderskap bör tillåtas. Ja, även moderpartiet har stämmobeslut på det. Strax efter midsommar lämnas också förslag om det bör vara tillåtet för par att utföra assisterad befruktning med både donerade ägg och donerade spermier.

Jag avstår från att spekulera i vad Ingegerd Troedsson hade tänkt och tyckt om saken. Kanske hade hon, som var född på 1920-talet, frågat sig om utvecklingen gått lite väl långt. Men jag känner mig ändå tämligen förvissad om att hon också på det här området skulle ha ogillat statlig förmyndarmentalitet.

Hennes utgångspunkt skulle ha varit densamma: Vi ska respektera familjens rätt att själva välja sin livsform, låta dem själva avgöra hur de vill forma sitt familjeliv.

På en punkt var Troedsson mycket tydlig – familjernas fria val måste självklart kunna begränsas om valfriheten leder till missförhållande och skada. Hon slog fast vad debatten borde handla om: Gränsdragningen för när missförhållandena blir så vanliga och allvarliga att det finns anledning att aktivt gå emot familjens fria val.

Medan man gott kunde hoppa över ”perifera spörsmål”, som till exempel om arbetet i det egna hemmet är ett yrke eller inte. Lika osentimentalt avfärdade hon debatten om biologiska samband mellan funktionen att föda och amma barn och funktionen att laga barnens mat och tvätta deras kläder.

Idéburen politik handlar i grunden inte så mycket om att veta de rätta svaren utan om att ställa de rätta frågorna. Och det gjorde i högsta grad Ingegerd Troedsson, hennes frågor är lika relevanta i dag som för 50 år sedan.