I mitt tidigare liv stod riksdagsmotioner lågt i kurs. För att inte tala om KU-anmälningar. Meningslösa piruetter av egotrippade politiker. Rena fånerier, kort sagt.

Sedan jag själv fick förtroendet att företräda stockholmare i Sveriges riksdag och hamnade i det så kallade politikerfacket har jag så klart nyanserat min uppfattning. Visst väcks det fortfarande motioner och görs KU-anmälningar som är ett spel för galleriet, (dock inte mina!) men för den parlamentarism som är grunden för vårt demokratiska samhälle är riksdagsmotionerandet och KU:s granskning helt nödvändiga inslag

Just i dag har jag därför väckt nygamla motioner om försöksverksamhet med tv-sända rättegångar här och omprövning av nämndemannasystemet här. Förra veckan dristade jag mig till att motionera på temat offentlighetsprincipen bör inskränkas vid uppenbara fall av missbruk. Lyckades till och med få publicerat en provocerande artikel i ämnet. Men vilken långnäsa jag fick, kritikstormen från journalisthåll uteblev. Ja, så när som på en och annan murvel som har spritt invektiv om mig i grannkanalen twitter, men annars har det varit knäpptyst. En tystnaden som är föremål för analys, kan jag lova, återkommer till den!

Nu har jag också debuterat som KU-anmälare.

Med den representativa demokratins tunga ok på mina axlar släntrade jag i förmiddags ner för trapporna från andra våningen i ledamotshuset där jag har fint kontor, till löparbanan varifrån jag travade vidare mot Staniolgränd och hissen upp till KU:s kansli på våning 3 i östra huset. Och där överlämnade jag högtidligt min anmälan. Den tycks ännu inte ha dykt upp på riksdagens hemsida, men under dagen har den fått grandios uppmärksamhet, bl a här, här, och här.

Och ja – riksdagsuppdraget känns viktigare än någonsin!