Är människor som okynnesbegär ut offentliga handlingar ett omfattande problem, undrar GP:s Maria Haldesten med anledning av min debattartikel i Expressen där jag föreslår en undantagsbestämmelse i tryckfrihetsförordningen som slår till vid uppenbart missbruk av offentlighetsprincipen.

Haldesten svarar inte på frågan. Men hon relativiserar den genom påståendet att ett större problem är att kommuner och andra myndigheter vägrar att i tid lämna ut begärda handlingar, eller inte lämnar ut begärda handlingar alls. Enligt Haldesten finns det ett problem som är större, nämligen att kommuner använder sig av kommunikationspolicys som innebär att alla pressmeddelande ska ha positiv karaktär. Detta i kombination med minskad lokalpolitisk bevakning på grund av mediernas neddragningar.

Jag håller med Haldesten om att myndigheters tröghet och ibland ovilja att lämna ut allmänna handlingar är ett problem. Men det gäller att hålla två bollar i luften samtidigt. För de myndigheter som drabbas av en rättshaverist eller människa med maniskt beteende – som nu senast Kalmar kommun – är det ett stort problem att de tvingas ta kostnader och avdela personal som går ut över annan verksamhet. Allt eftersom offentlighetsprincipen inte tillåter att det sätts någon som helst gräns för vad myndigheten/kommunen ska stå till tjänst med för att tillgodose en enda persons abnorma intressen. Sedan kan jag också beklaga lokalmediernas krympande bevakning – men vad den tråkiga utvecklingen har med missbruk av offentlighetsprincipen att göra, är för mig oklart.

Det finns en viktig rättslig skillnad mellan det missbruk av offentlighetsprincipen som min motion handlar om, och sådana fall där myndigheter/kommuner struntar i principen. I det sistnämnda fallet kan en journalist eller vem som helst överklaga hos en domstol och på så sätt få sin lagliga rätt att få ut begärd handling. Men mot den som uppenbart missbrukar offentlighetsprincipen finns det inga rättsliga medel att tillgå.

Möjligheten att okynnesbegära ut handlingar utan laglig rätt för myndigheten att säga nej nu får det vara nog, är som jag ser det en solklar lucka i lagstiftningen, och den bör täppas till. Dels för att värna offentlighetsprincip som vi ju alla vill, dels av respekt för skattebetalarnas pengar.