Publiken bestod väl ungefär av tre personer när jag i förmiddags ”grillades” på Expressens valscen på Soltorget. (Bara jag som associerar till Maos Kina?). Jo, jag hade nog väntat mig aningen större folksamling särskilt som tidningen basunerat ut: Hur tänker Abrahamsson göra Stockholm snyggare? Detta apropå budskapet på min personvalsaffisch ”För ett snyggare, tryggare och grönare Stockholm”.

Frågan ställdes nu aldrig av Expressen, men däremot har jag fått den av en del väljare, senast av ”besvikna Annika” som tycker att stan bara blivit fulare under alliansens regim.

Så vad menar jag med en snyggare stad?

Ungefär så här.

Visst är jag lagstiftare, men det betyder inte att jag ser lagstiftning som lösningen på allt. I stället handlar mycket om attityd, opinionsbildning och påverkan. Som ledamot av Sveriges riksdag har man en svårslagen plattform för att bilda opinion och påverka attityder. Först när inget annat hjälper kan det vara motiverat att ta till det maktinstrument som heter lagstiftning.

Jag är en varm vän av fler sopkorgar, tätare städning av våra gator och parker och en poliskår som mäktar med att ingripa mot vandalisering och skadegörelse. Vilket inte är fallet i dag trots regeringens storsatsning på polisen. Nedskräpningslagen som infördes 2011, och som ger polisen rätt att utfärda böter mot den som skräpar ner på badstränder och andra utomhusplatser dit allmänheten har tillträde, har inte fått någon större effekt.

En trivsammare stad vill jag ha, med mindre förstörelse, mer hänsyn, inga fötter på sätena i T-banan, fler som håller upp dörrar åt varandra, färre som häver ur sig oförskämdheter (”äckel” är ett vanligt invektiv just nu i pågående valrörelse, har jag märkt), och färre som i valtider river ner eller klotterförstör mödosamt uppsatta valaffischer. Sabotage av valaffischer faller under brottsbalken som åverkan. Upplysningsvis kan jag meddela att jag inte bara sätter upp mina affischer själv utan också själv intill sista kronan svarar för kostnaden för framställning, tryckning och distribution.

Men åter till ämnet: När jag talar om ett ”snyggare” Stockholm menar jag inte i första hand att staden ska bli snygg tack vare lagstiftning, statliga eller kommunala åtgärder och beslut. Nej, jag påstår att det är först och främst genom människors attityder och inställning till stan och livet där, som det händer något. Folk som, oavsett var de bor, är stolta över sin huvudstad bidrar själva till att den är snygg och i bästa fall trygg.

För att uttrycka det på ett annat sätt: Vi som verkligen gillar vår stad och känner att vi representerar den när vi rör oss på gator och torg, och när vi umgås med andra, vi vill att staden ska vara snygg, en plats för livslust, kreativitet, glädje och ja, gemenskap. Allt i förening med ett visst mått av ordning och reda.

Om vi blir fler som gillar stan och den politik som gäller i Stockholm får vi på köpet också en snyggare stad. Det är ungefär så som mitt budskap på valaffischerna ska förstås.

Konstigare är det inte.