Svenskheten har blivit svår. Det är till exempel bara pinsamt att på Sveriges nationaldag skruda sig i svenska flaggans gula och blå färger. På annat sätt kunde tv-tittarna inte tolka programledarduon Micke Leijnegard och Ebba von Sydows ursäkter i rutan på nationaldagsfirandets afton. Var och en på sitt håll – tro inget annat! – hade han valt blå kostym, slips och skjorta och hon solgul jacka. Efter krumbukter på längden och tvären lovade Leijnegard bot och bättring i klädvalet till dagens tv-sända dop av prinsessan Leonore i Drottningholms slottskyrka. Ett tjusigt spel för galleriet, om ni frågar mig, har suttit i tillräckligt många tv-soffor och debatthörnor för att veta att matchningen av de medverkandes klädval har hög prioritet i Publicservice-TV.
Även konstnären Kakan Hermansson hyser agg mot svenskheten. Hon har fått ynnesten att ha ett eget Sommarprogram men förfasas över att den svenska sommaren i Sveriges Radios tappning inramas av midsommarblomster och sommarvisor. Tack, men jag avstår kakan (och tänker då inte främst på midjemåttet). Samt noterar att en annan Sommarpratare, Mustafa Can, gav Kakan en välbehövlig tillrättavisning om vad det innebär att vara svensk.
Konfunderad blir jag också av Emanuel Karlstens krönika i lördagens DN. Ber Karlsten om ursäkt för att han och familjen på nationaldagen firade Sverige med jordgubbar och grillad fläskfilé, eller ber han inte om ursäkt? Blir inte klok på den saken men undrar varför det anno 2014 sitter så långt inne att tala fritt och öppet om svenskhet i Sveriges största morgontidning?
En annan som verkar ha ett komplicerat förhållande till svenskheten är Alexandra Pascalidou. Jag har läst hennes nationaldagsdebattare i Aftonbladet och tycker att den i stora delar är en mycket stark text. Men vad vill hon ha sagt med utfallet mot Zlatan: Svenskheten är ingen medalj man gjort sig förtjänt av. De vet till och med vår ”frimärkspåg” Zlatan som vi slickar på när vi skickar svenska vykort till våra släktingar över världen, där vi skriver att Sverige är fantastiskt.
Alexandra, den dag du upphöjs till att bli ett frimärke lovar jag att inte slicka på dig. För precis som med Zlatanmärket, kommer du att vara självhäftande!
Som väl är finns det åtminstone en grupp som inte ser svenskheten som ett problem. Jag tänker på alla de invandrare som i helgen har firat sina nyvunna medborgarskap och vars ögon har tårats i glädje över att år av väntan är slut och de har fått sina kvitton på att de är accepterade som fullvärdiga svenskar.
Medan svenskheten bland infödda svenskar tycks ha blivit svår att förhålla sig till.