Verkligheten är ifatt Jämtins tankelek om kvinnojourer

“Lek för ett ögonblick med tanken på att det inte fanns några kvinnojourer”, uppmanar socialdemokraternas partisekreterare Carin Jämtin på SvD Brännpunkt. Jämtin skriver uppskattande om allt värdefullt ideellt arbete som utförs av frivilliga krafter och riktar kampanjmässigt en bredsidan mot regeringens skattesänkningar. Jämtin får ursäkta men jag passar ryggradsreflexerna nu, och fokuserar i stället på det bokstavligen livsviktiga – kvinnojourerna.

Jämtins uppmaning till tankelek är besynnerlig. Kvinnor som flyr från sina plågoandar för att söka skydd hos kvinnojourer möts redan i dag – särskilt i samband med storhelger och semestertider -alltför ofta med ett “tyvärr, det är fullt”. I värsta fall tvingas den nödställda konstatera att kvinnojouren är stängd på grund av semester/personalbrist. Idealitet är bra och behövs, absolut. Men som jag ganska länge har sagt (bl a härhär och här) är det skamligt att enskilda människors engagemang tas till ursäkt för staten att undandra sig ansvaret för kvinnor i nöd.

Visst, mycket positivt har hänt i arbetet med våldsutsatta kvinnor. Inte minst i lagstiftningen avspeglas kvinnojourernas ihärdiga opinionsarbete. Besöksförbudslagen (numera kontaktförbud) är en självklarhet, socialtjänstlagen har skärpts – sedan 2007 ska kommunerna ge våldsutsatta kvinnor stöd och hjälp. Sexköpslagen kan man ha synpunkter på men den är införd sedan över 10 år och av allt att döma här för att stanna. För att nämna några exempel.

Våld i nära relationer är det allvarligaste återstående jämställdhetsproblemet, och därmed också ett stort samhällsproblem. Därför blev jag väldigt glad när Maria Arnholm som nyutnämnd jämställdhetsminister frankt konstaterade att arbetet med mäns våld mot kvinnor är en del av den allmänna välfärden. Det var inga tomma ord! Statsbudgeten kommande år innehåller permanenta bidragsförstärkningar på drygt 23 miljoner årligen utöver de i runda slänga 100 miljoner som kommunerna får per år att fördela till kvinnojourer och annan stödverksamhet.

Men trots att kommunerna alltså är skyldiga­ att ge skydd och stöd till vålds­utsatta kvinnor larmas det varje sommar och julhelg om att kvinnojourerna går på knäna, att jourer tvingas dra ner på bemanningen, ja till och med bomma igen helt eftersom också ideellt arbetande­ jourkvinnor behöver ha ­semester och kan bli sjuka.

Kommer regeringens bidragsförstärkning att ändra på det? Ingen vet. Regeringens nationella kvinnofridssamordnare Carin Götblad har låtit förstå att kommunerna måste bli bättre på att planera semestrarna för sina tjänstemän i offentlig stödverksamhet och att kvinnojourerna måste bli bättre på att tala om för kommunerna när pressen blir för hård. Götblad har helt rätt i att ­utsatta kvinnor måste kunna få stöd från kommunerna även i semestertider. Därav pengarna från staten. Men talar vi om att garantera säkerheten, yrkeskunnandet och tillgången till skydd för hotade kvinnor året runt kan jag inte se någon annan lösning än att staten en gång för alla tar på sig hela ansvaret för en fungerande ordning när hotade­ och våldsutsatta kvinnor söker en trygg plats.

Så nej Carin Jämtin, vi behöver inga tankelekar om att det inte finns några kvinnojourer. Det är redan ett brutalt faktum med förödande konsekvenser som följd. Alternativet är inte att överlåta denna­ livsviktiga verksamhet till ännu fler ideella­ krafter och gratisarbetande kvinnor utan det enda rimliga är att staten tar på sig det fulla ansvaret för att skydda hotade och våldsutsatta kvinnor och deras barn.

 

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.