Välj era strider, är mitt råd till vänner av den personliga integriteten

Hajade också till av Ekots nyhet om att bland annat Säpo snart får direktåtkomst till våra trafikdatauppgifter, det vill säga till så kallad metadata om våra sms, mail och övrig teletrafik. Jag hörde folkrättsdoktorn Mark Klamberg varna och Advokatsamfundets Anne Ramberg göra liknelse till George Orwells övervakningssamhälle. Allt medan Tele2-snubben oblygt försökte värva abonnenter från konkurrenter genom att utmåla det egna bolaget som särskilt integritetsvänligt.

Klamberg och Ramberg är personer som jag normalt litar starkt på särskilt i frågor som rör integriteten. Men inte denna gång.

Det var ingen högtidsstund för mig och andra integritetsvänner när riksdagen i mars 2011 röstade fram den lagstiftning som baseras på EU:s datalagringsdirektiv. Alltså det EU-direktiv som ålägger teleoperatörerna att lagra känsliga uppgifter om hur, var och när medborgarna kommunicerar med varandra (ursprungligen kallat Thomas Bodströms baby). Men som medlemmar av EU hade vi inget val. Hela EU-samarbetet vilar på att medlemsstaterna respekterar gemensamt fattade beslut och i sin lagstiftning implementerar också de beslut som man inte gillar. Medan FRA-lagen däremot var en rent svensk produkt, däri ligger den stora skillnaden.

Vad saken nu gäller är att Säpo och andra brottsbekämpande myndigheter på ett tekniskt annorlunda sätt ska få tillgång till precis samma trafikdatauppgifter från operatörer som de redan i dag har rätt att få ut. Det annorlunda består i att operatörsbolagen inte längre ska sitta som juridisk överdomare och självsvåldigt avgöra om polisen har laglig grund för en begäran om utlämnande av uppgifterna. Det ska räcka med den kontroll som bland andra SIN (Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden) utövar.

Detta är faktiskt inte så värst mycket att bråka om. Tvärtom, ifall denna direktåtkomst ökar den polisiära nyttan i brottsbekämpningens tjänst är det bara att välkomna.

Hur kan jag säga så? Bryr jag mig inte om den personliga integriteten? Jo mycket, men saken är att den integritetsskada som är en oundviklig följd av datalagringen inträffar redan genom att de känsliga uppgifterna samlas in för polisiära ändamål. Och alla operatörsbolag – även Tele2 – är enligt lag skyldiga att tillhandahålla uppgifterna för polisens räkning. Att polisen får tillgång till uppgifterna på det ena eller det andra sättet har bara marginell betydelse från integritetssynpunkt.

Så välj era strider, är mitt råd till vänner av den personliga integriteten.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.