Högsta domstolen har själv gett regeringen stöd för att inte agera. I två mål 2010 (NJA 2010 s 168 I och II) slog HD fast att det inte fanns anledning att generellt underkänna det svenska skattebrottssystemet med dubbla förfaranden. Det är trots allt inte så konstigt att regering och riksdag litar på den bedömning av rättsläget som HD –  landets tyngsta juridiska auktoritet – kommer fram till. Även om HD alltså nu har ändrat sig.

Men självklart har jag som borgerlig politiker med särskilt intresse för rättssäkerhetsfrågor grubblat en hel del över varför alliansregeringen inte haft mer bråttom med att lösa den juridiska knuten med det svenska systemet med både straff för skattebrott och skattetillägg. Konstruktionen sjösattes 1972 och bär det glödröda 70-talets signum vad gäller brist på rättssäkerhet.

Bakgrunden till dagens indignationsvågor, uppiskade av politiska motståndare och andra, är alltså att Högsta domstolen den 11 juni gjorde en 180-graderssväng och underkände det svenska systemet. I dag går HD ett steg längre och förklarar att beslutet ska ha retroaktiv verkan från 2009 och framåt. I praktiken betyder det att skattebrottslingar friges från fängelsestraff eller slipper att avtjäna ett redan utdömt sådant. För dem som redan har avtjänat sina straff kan staten bli tvungen att betala skadestånd med allt vad det innebär i form av finansiella implikationer.

Som har påpekats i skiftande tonlägen under dagen hade den uppkomna situationen kunnat undvikits om regeringen redan 2009 hade agerat som till exempel Norge och redan då anpassat lagstiftningen efter Europadomstolens dom i det så kallade Zolotuchin-målet. Men så skedde inte och för denna passivitet får regeringen och riksdagen nu kritik. Jag kan instämma i den. Visserligen tillsatte regeringen för drygt ett år sedan en utredning med stoppdatum den 9 september i höst, men snabbare ryck hade onekligen behövts.

Men min fråga till Morgan Johansson, som i dag talar om en ”praktskandal” och menar att det ”helt och hållet är regeringens ansvar för att inget gjorts trots Europadomstolens vägledande dom 2009”, kan bara bli:

Skulle regeringen – och riksdagen – ha gjort en annan tolkning av Europakonventionen än den som HD gjorde 2010? Det vill säga det år då HD i fullt medvetande om Zolotuchin-domen ändå förklarade att det inte fanns någon anledning att generellt underkänna det svenska skattebrottssystemet med dubbla förfaranden.

Själv är jag övertygad om att S-riksdagsgruppen i sådana fall hade protesterat högljutt och anklagat regeringen för att ”skicka fel signaler” till landets skattebrottslingar.