Efter en långkörare i svensk politik kunde äntligen Riksrevisionen inrättas för 10 år sedan.  För att garantera den nya myndighetens självständighet placerades Riksrevisionen konstitutionellt under riksdagen. Dess oberoende skrevs in i grundlagen. Inget skulle kunna påverka Riksrevisionens granskning av hur effektivt  – eller ineffektivt – Myndighetssverige och ytterst regeringen använder medborgarnas pengar.

Med vilken trovärdighet kommer Riksrevisionen i framtiden att kunna kritisera myndigheter för att slarva bort medborgarnas pengar? Frågan är berättigad efter SvD:s avslöjande om Riksrevisionens ekonomiska knipa. Läget är så illa att myndigheten behöver be regeringen om ett nödlån. Ett lån som i så fall jag och riksdagens övriga ledamöter förväntas ge klartecken till före sommaren.

Tragikomiskt? Ja, och svårbegripligt eftersom ingen annan än Riksrevisionen själv bestämmer hur många kostnadsslukande granskningsprojekt den ska bedriva inom de givna kostnadsramarna.

Själv är jag mest bedrövad. På förekommen anledning återuppväcker jag en tanke från en tidigare bloggpost:

Kanske borde riksdagen även kunna kalla till sig rikets högsta revisorer? Om inte till förhör i KU så till utfrågningar i Kammaren. För det är trots allt användningen av medborgarnas – väljarnas – skattepengar som Riksrevisionen är satt att granska. Lever riksrevisorerna upp till det?