Där på hallmattan låg brevet från åklagarmyndigheten. Överåklagare Mats Åhlund i Malmö har beslutat att inte inleda förundersökning med anledning av min polisanmälan av mig själv för innehav av barnpornografibrott. Jag blev uppriktigt förvånad över att åklagaren inte mer stringent motiverar sitt beslut. Det låter så här:

Det förfarande som anmälts är inte brottsligt. Den nu aktuella bilden är ett av flera verk som ingår i en konstutställning i Malmö som har recenserats i tidningen Dagens Nyheter. Bildens konstnärliga kvalitet är det inte min sak som åklagare att uttala mig om. Det kan dock antas att denna framställts i konstnärligt syfte. Det kan i varje fall inte antas att den framställts i pornografiskt syfte eller att den skulle vara ägnad att påverka betraktaren i sexuellt hänseende. Bilden är därför inte pornografisk i brottsbalkens mening. Maria Abrahamssons innehav och uppgivna spridning av bilden förändrar inte detta.

Enligt 16 kap 10 a § brottsbalken ska den som innehar en pornografisk bild av barn dömas för barnpornografibrott ”om gärningen inte med hänsyn till omständigheterna är försvarlig”. Jag hade haft lättare att förstå åklagaren om han menat att mitt innehav av den fiktiva bilden var försvarligt. Jag fick den ju intet ont anande i plytet vid köksbordet. Sedan behöll jag avsiktligt tidningen och visade den till och med för andra, så mitt fortsatta innehav var i alla fall inte självklart försvarligt.

Men åklagaren riktar i stället in sig på frågan om bilden var pornografisk och menar att det kan den inte vara, bland annat eftersom den ingick i en konstutställning. Här går åklagaren vilse i juridiken. För visst kan en bild vara pornografisk även om den har ett konstnärligt syfte. Här är det dessutom fråga om en målning av ett fiktivt barn, vilket borde göra det hela extra intressant från åklagarens synpunkt. För han vet väl att Riksåklagaren härom året i det så kallade Mangafallet uppmanade Högsta domstolen att skilja på verkliga barn och tecknade, fiktiva barn? Något som HD avstod från att göra och frågan väntar alltså fortfarande på ett rättsligt klargörande.

Jag menar att det åtminstone ”finns anledning att anta” att jag har gjort mig skyldig till innehavsbrott, och då säger lagen att förundersökning ska inledas. I veckan tar jag mig en ordentlig funderare på om jag ska begära överprövning av åklagare Åhlunds beslut att inte inleda förundersökning.