Jag var nog inte ensam om att skaka bekymrat på huvudet när statsminister Fredrik Reinfeldt vid veckans möte med riksdagens EU-nämnd målade ut Sverige som en trolig förlorare i förhandlingarna om EU:s budget åren 2014-2020. Visst lovade han kämpa för svenska intressen ”men en viss ökad svensk avgift får vi räkna med”. Att försvara den svenska ”rabatten” på 3,4 miljarder kronor förstod man var ett hopplöst företag. Futtiga 140 miljoner var vad vi kunde hoppas på enligt EU-ordföranden van Rompuys kompromissförslag.

Vilken lättnad när Reinfeldt efter dygnslångt förhandlande kungjorde att han lyckats behålla 2,8 miljarder av rabatten och därtill fått Sveriges totala bidrag till EU sänkt – inte höjt som alla tippat – med närmare 1 miljard kronor. Ett lika glädjande som rättvist resultat, som väl sammanfattas i söndagens GP.  

De länder som tar ansvar och sköter sin ekonomi ska inte bestraffas genom ökade avgifter som sedan delas ut i bidrag till slösarländer.  Det är sunt, sant och rättvist. Men alla är inte lika nöjda ens hemmavid.  Att mungiporna hänger på socialdemokraternas Magdalena Andersson och MP:s Gustav Fridolin överraskar väl ingen, mer förvånande är att DN och Sydsvenskan gör gemensam sak med Europaparlamentets talman och dömer ut den krympta EU-budgeten som osolidarisk och rena katastrofen. Som sagt, det är inte ansvarsfullt att vägra se att vi lever i en tid då den globala ekonomiska krisen tvingar unionens medlemsstater att själva skära på både inkomst- och utgiftssidan.

Saker ska kallas vid deras rätta namn. Sveriges förhandlingsresultat är en triumf för statsminister Reinfeldt som på tisdag kan gå med lätta steg till riksdagen och återrapportera om en nästan osannolik framgång till gagn för landet i sju år framåt.