Torsdagens alla nyhetssändningar dominerades av åtalen mot de fem indiska män som misstänks för att ha våldtagit och dödat en ung indisk kvinna. Beskrivningen av vad som utspelades på brottsplatsen (en buss) är avskyvärd, men en detalj i rapporteringen är upprörande på ett sätt som inte har med själva händelseförloppet att göra. Vad jag syftar på är att den indiska advokatkåren vägrar att utse en försvarare för de misstänkta våldtäktsmännen med hänvisning till att ”det skulle vara omoraliskt att ta sig an fallet”.

Det är oroande om det fortsätter att vara knäpptyst om den detaljen i den svenska juridiska debatten. För rättsstatens kanske allra säkraste kännetecken är att varje åtalad – även misstänkta gruppvåldtäktsmän – har rätt till bästa försvar. Man blir inte alltid poppis när man påpekar detta. Just därför vill jag ge Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg en eloge för att hon i Advokaten (sid. 52 ff) hyllar den norske advokaten Geir Lippestad för att han efter viss men ändå inte jättelång betänketid tog sig an uppdraget att försvara massmördaren Anders Behring Breivik. Ett åtagande som Lippestad uppfattade som en skyldighet mot rättssamhället men som väckte vrede och förakt hos delar av den norska befolkningen.

Nu väntar jag bara på att Sveriges Advokatsamfund i konsekvensens namn ska fördöma sina indiska kollegers agerande. Om det så vore djävulen själv som stod åtalad är rätten till en försvarsadvokat okränkbar. Och det har inget med moral och omoral att göra, utan något mycket större, nämligen rättsstatens principer.