Är förmodligen inte ensam om att prenumerera på tjänsten ”här figurerar ditt namn i media”. Under dagen kom det sålunda en flash i mejlboxen enligt vilken klubblösa Maria Abrahamsson klockade 44.22 minuter på Umeåmilen! Synd att det inte gällde mig, tyckte jag tills det visade sig att ”milen” i detta fall var 5 km!

Inte heller var det jag som i morse strax efter klockan sex insöp härligheten och dokumenterade höstens första frostmorgon i mina kära värmlandstrakter. Fotografen som förgyllde frukosten för maken och mig med oväntad morgonhälsning heter Arne och härskar numera över gården Kullen. Håll med om att dimslöjorna under bergskammen i söder är magiska så det förslår!

Söndagen har annars gått åt till att samla ihop tidningsklipp från i sommar och ännu tidigare. Det rör sig om artiklar och notiser som kommer väl till pass som idéuppslag inför höstens motionsskrivande. Aktar er vad jag har bunkrat material om antibiotikaresistens, 0,2-promillegränsen till sjöss, TV-sändningen av Breivikrättegången, Högsta domstolens straffsänkningar för narkotikabrott, med mera.

Men i eftermiddag och kväll förberedde jag mig fram tills nyss för att delta i P1 Morgon med anledning av EU-kommissionär Viviane Redings aviserade lagförslag om att tvinga företag i EU att höja kvoten kvinnor i bolagsstyrelse till 40 procent senast den 1 januari 2020.

Nu blir det ingen radio för min del, den tänkta debatten med min medverkan är fimpad fick jag just veta. På grund av P1:s misslyckande att hitta en politiker som är beredd att försvara Redings förslag. Men hennes hot om en tvingande kvoteringslag består och tas tydligen upp på annat sätt av P1 i morgon. Spännande.

Jag hör inte till dem som önskar Reding lycka till. Visst kan en majoritet inom EU driva igenom en tvingande kvoteringslagstiftning men dessbättre är chansen stor att en sådan underkänns av EU-domstolen som stridande mot den allmänna rättsprincipen att EU-lagstiftningen ska vara proportionerlig i förhållande till sitt syfte. För nog tusan skulle en kvoteringslag oproportionerligt ingripa i bolagens och aktieägarnas rätt att fritt få bestämma hur bolaget ska vara organiserat. Troligen skulle den också komma i konflikt med subsidiaritetsprincipen. Självklart fattas den typen av beslut bättre på nationell nivå än på EU-ditå, och riksdagen en viktig kontrollfunktion fastlagd i Lissabonfördraget.

Låt oss i stället fokusera på rätt saker i jämställdhetsdebatten!

Prio ett i det fallet är att sätta in kraftfullare åtgärder som minskar våldet mot kvinnor. Efter sommarens alla kvinnomord i Sverige har jag själv än en gång ifrågasatt den orimliga ordningen med att hotade och våldsutsatta kvinnor är hänvisade till frivilligt arbetande jourkvinnor som nog för det mesta gör en viktigt insats men som saknar såväl juridisk och psykologisk kompetens som ekonomiska resurser. Låt inte staten så enkelt smita ifrån ansvaret, menar jag.

Näst viktigast i jämställdhetsarbetet är att gå till botten med de oförklarade löneskillnaderna mellan könen. Dessa består, även om de blir mindre, och en del av dem är kanske rent av motiverade. Men vi vet inte, därför kan i bästa fall alliansregeringens jämställdhetsdelegation, som ska presentera sina slutsatser i oktober 2014, ge oss både förklaringar och förslag till hur lönegapet kan jämnas ut.