Kommer hem efter en lång dag vid skrivbordet på riksdagsrummet. Förutom att jag har författat en krönika till ST på temat varför jag ändå tycker det är viktigt att skriva motioner under riksdagens ännu inte avslutade allmänna motionsperiod, så har jag börjat råplugga skatteavsnitten i höstens budgetproposition.

Som jag redan har nämnt har jag sedan i fredags bytt Civilutskottet mot Skatteutskottet. Och yes, det innebär en del ny lagstiftning och förslag att tugga i sig. Till exempel faller det nu på min lott att i riksdagen lotsa igenom regeringens proposition om ett nytt skatteförfarande. Ja, med hjälp av mina allianskolleger, förstås.

Men jag har som sagt bara börjat nosa på det där mastondontverket och hur konstigt det än kan låta är jag riktigt förväntansfull inför morgondagens seminarium i ämnet, hos advokatbyrån Wistrand med Företagarförbundets förbundssekreterare Camilla Littorin som moderator.

Fast så mycket begriper jag att som ledamot av Skatteutskottet gör jag klokt i att tacka nej till Michael Bindefelds urflotta inbjudan som väntade på hallmattan i kväll och som lockade med besök hos Loka Brunn helgen den 12-13 november, inklusive spa-behandling, kulinariska läckerheter och nattsömn i ”stämningsfulla rum”. Jag minns som vore det i går vad jag tänkte när obetänksamma partikamrater lät sig luras in i lyxfällan.

Så jag vinkar adjö till Bindefelds frestande anbud och siktar in mig på det mindre glamorösa men kanske väl så dramatiska extrainkallade sammanträdet med SNS företroenderåd i vilket jag – än så länge – ingår. Faktum är att jag knappt kan bärga mig för att få höra hur SNS planerar att återupprätta förtroendet för sin forskningsverksamhet. Många pipor har skurits i vassen – Leif Pagrotskys inlägg hör till de mest groteska – men också mer sansade bedömningar har förekommit, som till exempel denna av Erik Helmerson, på DN:s ledarsida.

Min slutsats kan inte bli annan än att det som alltid är viktigt att se saker och ting i dess rätta proportioner.