Fixade Valtersson själv att sy ihop pragmatism med ideologi?

Hon lämnar riksdagen och hoppar av den aktiva politiken. Mikaela Valtersson gör det med ett stänk av bitterhet, men det är en bitterhet med stil. I välgörande kontrast till många andra av politikens toppfigurer döljer MP:s gruppledare och ekonomiskpolitiska talesman inte besvikelsen över att inte ha blivit ett av Miljöpartiets nya språkrör. Heder åt Valterssons uppriktighet!

Imponerar på mig gör också hennes klarspråk: Om Miljöpartiet vill se sin politik (ja, delar av den i alla fall) genomförd i verkligheten då måste partiet övervinna beröringsskräcken gentemot Moderaterna. Valterssons recept för att MP ska nå dit är att bli “ett brett pragmatiskt och framtidsinriktat parti med en tydlig ideologisk strategi”.

Det låter klokt, men … är det över huvud taget möjligt att förena bred pragmatism med att hålla fast vid ideologiska principer?

Min tolkning av vad Mikaela Valtersson egentligen säger är att Miljöpartiet måste gå åt höger, och att MP fortsättningsvis bara ska samarbeta med Socialdemokraterna om det partiet slår in på samma bog.

Något säger mig att det kanske just var svårigheten att faktiskt förena en pragmatisk hållning med en “tydlig ideologisk strategi”, för att citera Valtersson, som till slut fick henne att ge upp och kasta in handduken?!

Och vad säger det i så fall om förutsättningarna att överleva i politiken för en sån som jag?

Fy sjutton vad deprimerande, nu drar jag iväg på kräftskiva!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.