I veckan hade Domarnämnden sitt åttonde sammanträde sedan myndigheten inrättades vid årsskiftet. På grund av generationsväxling och dito pensionsavgångar inom domarkåren har vi ledamöter en diger lunta ansökningar att ta ställning till vid varje sammankomst. Samtidigt som startfälten i vissa fall är oroväckande svagt i bemärkelsen: det saknas lämpliga sökande.

Men i praktiken fungerar det alltså så att nämndens kansli i varje ansökningsärende upprättar ett förslag där de sökande rangordnas efter vitsordande, psykologtest och intervjuer. Det är inte alltid Domarnämnden köper kansliförslagen rakt av utan de sökandes förtjänster (och tillkortakommanden) blir allt som oftast föremål för livlig diskussion runt bordet. Och konstigt vore det annars! För det är en både svettig och intrikat uppgift att bedöma vilka sökande som är de styvaste juristerna och – när det gäller chefstjänsterna – har de bästa ledaregenskaperna att rekommendera justitiedepartementet och regeringen.

Fast jag klagar inte, tvärtom känns det mest märkvärdigt att ingå i gänget som har regeringens och – i mitt och riksdagskollegan Susanne Ebersteins fall – allmänhetens uppdrag att vaska fram de personer som är mest lämpade för tjänstgöring i våra domstolar .

I onsdags avrundades Domarnämndens heldagsmangling med en högtidlig invigning av nämndens lokaler på Riddarholmen. Det blågula bandet klipptes av statssekreterare Magnus Graner (närmast till vänster). Till den församlade kretsen av höga domare och topptjänstemän framförde Graner en varm hälsning från justitieministern, som för dagen åkte polisbil i Skövde.

Till vänster om Graner ser vi Domarnämndens ordförande Thomas Rolén som till vardags är president i Kammarrätten i Stockholm.

Normalt är jag ingen vän av fler myndigheter. Men Domarnämnden är inte vilken myndighet i mängden som helst, något som statssekreterare Graner också påpekade i sitt invigningstal. Nämnden har kommit till som ett led i regeringens och riksdagens strävan att stärka domstols- och domarmaktens oberoende ställning gentemot såväl de styrande som de lagstiftande statsorganen.

Hur mycket starkare oberoendet har blivit till följd av den reviderade grundlagsreformen som trädde i kraft vid årsskiftet, återstår att se. Men bara en sådan sak att domstolarna har begåvats med ett eget kapitel i akt och mening att just särskilja Domstolssverige från övriga Myndighetssverige är en konstitutionell revolution i sig. Jo, med svenska mått mätt.

Sedan funderar jag fortfarande på statssekreterarens uppmaning till Domarnämnden att på allvar ta sig an uppgiften att säkra och stimulera den framtida domarrekryteringen.

Absolut, men för att kunna göra det krävs också att de utlysta domartjänsterna lockar kvalificerade sökande, något som det i en del fall har varit lite si och så med.

Alla i branschen är rörande överens om att det gäller att stärka domaryrkets attraktionskraft. Frågan är bara hur man gör det? Vad lockar man de mest kvalificerade domarna med för att få dem att söka? Högre domarlöner? Visst, lönen betyder inte allting för alla, men när domarlönerna inte är tillräckligt konkurrenskraftiga jämfört med till exempel åklagarnas löner, för att inte tala om advokatkårens, då avtar helt logiskt attraktionskraften.

Sedan kan förstås justitiedepartementet och dess förlängda arm Domstolsverket själva bidra till att göra domarkarriären mer lockande för lovande jurister. Exempelvis genom rimligare arbetsförhållanden, mer stimulerande arbetsuppgifter och bättre karriärmöjligheter. Åtgärder av det här slaget ligger utanför Domarnämndens makt och myndighet, men skulle självklart vara rena vitamininjektionen för nämndens möjligheter att långsiktigt kvalitetssäkra domarrekryteringen.

Trevlig fredag på er, förresten!