Tidigare i sommar slog DN på stora trumman och gjorde ett stort indignationsnummer av att regeringskansliet köper konsulttjänster och expertis som saknas i departement. Detta så kallade avslöjande smälte därefter ner till att det nog inte var så fel ändå.
Med anledning av förra veckans terrorattentat i Norge basunerar DN.se ut att en ”Osynlig Reinfeldt väcker svenskarnas ilska”. Jag läser att av de cirka 50 brev om Norge som kommit till regeringen är hälften mycket kritiska till statsministerns agerande efter katastrofen.
25 brevskrivare är alltså arga för att statsministern inte har lytt uppmaningen från tidningens ledarsida och synts flitigare i medierna. För att få lite proportioner på denna ”kritikstorm” kan jag meddela att mitt inlägg med anledning av DN:s politiska redaktör Peter Wolodarskis bredsida mot statsministern, i bloggande stund har renderat 76 ”tummen upp”. Och då har jag själv bara tryckt på gilla-knappen två gånger.
Nej, sensationsjournalistiken i DN har passerat alla gränser. Tidningen kan inte veta ett dyft om vad svenskar i allmänhet tycker om Fredrik Reinfeldts agerande efter terrrordåden i Norge utifrån innehållet i 25 arga brev som den senaste veckan har registrerats hos Statsrådsberedningen. Tydligen var DN:s krigsrubrik på nätet i magstarkaste laget även för nyhetschefen. I gårdagens papperstidning är rubriken nedskruvad. Nu heter det: ”Brevskrivare arga på osynlig statsminister”.
Varken Säpo eller statsministerns stab har för vana att uppdatera mig om hotbilden mot landets statsminister. Men tanken har slagit mig att en anledning till att Fredrik Reinfeldt inte har synts och hörts i SVT:s tv-soffor, Aktuelltstudion eller i P1:s samhällsprogram i den omfattning som kritikerna menar att han borde ha gjort, faktiskt kan hänga ihop med att det (som norsk säkerhetspolis bedömer) finns ”ett möjligt och odefinierat hot”, även om man också konstaterar att förra fredagens terrorattentat inte innebär något ökat hot från kända höger- och vänsterextrema miljöer i Norge. Men, som sagt, man utesluter inte att ”handlingar inspirerade av Anders Behring Breiviks massdödande är ett möjligt och odefinierat hot, eftersom liknande aktioner kan planläggas och genomföras av ensamma aktörer utan förvarning”. Om inte den norska säkerhetspolisen kan utesluta detta, kan rimligen inte heller svenska Säpo gör det.
Observera! Jag vet inget alls om Säpos bedömningar. Men jag tillåter mig ändå att tänka tanken: OM blotta uppenbarelsen av landets statsminister i olika mediala sammanhang skulle kunna provocera enstöringar med lika förvriden samhällssyn som Anders Behring Breivik till att begå terrrorattentat riktade mot Sveriges politiska maktcentrum, vad tycker DN att landets statsminister borde göra då?
Jag har två vågskålar framför mig. I den ena ligger 25 brev med kritik mot statsministern. I den andra vågskålen ligger vad statsministern har gjort i handling för att hjälpa Norge i en osannolikt svår stund. Bedöm själva vad ni tycker att handlingarna är värda:
Några minuter efter explosionen i Oslo informerades statsministern om det inträffade av regeringens kriskansli. Krishanteringsarbetet inleddes omedelbart och nödvändiga möten ägde rum redan någon timme senare. Sedan dess har regeringen noga följt utvecklingen.
Förra fredagen skickade statsministern ett kondoleansbrev till Jens Stoltenberg där han framförde sitt och regeringens djupa deltagande med anledning av de tragiska händelserna samt erbjöd vår hjälp. Det handlade bland annat om sjukvårdsresurser om så skulle krävas, men också om konkret samarbete när det gällde att under natten mot lördagen kontrollera gränsövergångarna för den händelse att någon eller några möjliga gärningsmän försökte att fly in i Sverige.
På förmiddagen dagen efter terrorattentaten i Oslo höll statsministern en presskonferens där han uttryckte sina egna och regeringens känslor kring det inträffade.
Flera av Fredrik Reinfeldts ministrar har haft täta kontakter med sina norska kolleger. Det gäller bland annat utrikesminister Carl Bildt, justitieminister Beatrice Ask och försvarsminister Sten Tolgfors.
Statsministern och kronprinsessan var beredda att delta vid sorgegudstjänsten i Oslo i söndags, men avråddes av Norge som i den svåra situationen, om jag har förstått saken rätt, inte mäktade med de extra arrangemang som skulle krävas.
Flera statsråd närvarade vid den sorgegudstjänst som ägde rum i norska kyrkan i Stockholm i söndags.
Regeringen uppmanade till ett brett svenskt deltagande i den tysta minut som hölls i måndags kl. 12.00.
Detta bara för att nämna något. Så visst har statsministern och hans regering agerat och det på ett sätt som det i sak knappast finns något att anmärka på. Däremot hade jag denna sorgens vecka klarat mig utan statssekreterare Per Schlingmanns överskruvade analys att kritiken mot Reinfeldt som nu framförs i grunden vittnar om att statsministern är efterfrågad och har allmänhetens förtroende.
Men faktum kvarstår: Påståendena om att Reinfeldt har varit okänslig och brustit i ledarskap dessa dagar, är djupt orättvisa. Att kritikerkören är dirigerad av landets största tidning med dess ledarsida i spetsen, gör inte anklagelserna mer sanna.
Själv efterlyser jag nu artikelserien om hur ämbetsmännen verksamma i den norska statsapparaten klarade terrorattentatet mot regeringskvarteren. Om den saken har det varit märkligt tyst i nyhetsmedierna. På omvägar – via min mans bekantskapskrets – har jag fått höra hur ett justitieråd satt och jobbade i sitt tjänsterum på Högsta domstol när bomben briserade. Hon blev överhöljd av glassplitter när fönstren trycktes in, taket föll ned, hela byggnaden är ödelagd. Hon hade svårt att ta sig ut ur byggnaden men klarade sig tack och lov med ett skärsår i handen.
Nog tycker man att det vore värt att rapportera att delar av Norges högsta domstol ligger i ruiner.