Det dröjer ett par veckor innan bägarna svingas och det politiska käbblet når kokpunkten på Visbys populäraste vattenhåll Donners Brunn. Det konstaterandet infann sig när jag tidigare i veckan förärade gutarnas ö ett besök. Anledningen? Jo, vi  har ju haft en så kallade plenifri vecka i riksdagen och då är tanken att vi ledamöter ska ut i verkligheten och träffa väljare. Nej, Donners Brunn var i det fallet helt fel ställe att vara på, som synes.

Första nedslaget i måndags gjorde jag på moderatkansliet i Visby där Janne Nordstedt och Isabel Enström informerade om hbt-läget på ön. Det finns en del att göra, om jag säger så.

Därefter hälsade jag på hos Svenska Spel. Förargligt att jag inte var bättre påläst om chefstumultet inom bolaget. Bara ett par timmar efter att bolagets ordförande Anitra Steen hade presenterat den nya vd:n Lennart Käll satt jag öga mot öga med Svenska Spels tillförordnade kris-vd Anders Hägg.

Men i stället för att pressa Hägg om bland annat detta och detta, lyssnade jag artigt på (för vilken gång i ordningen?) hur överlägset ansvarsfullt Svenska Spel agerar jämfört med utländska spelbolag som till skillnad från statligt ägda Svenska Spel inte drar in 5 miljarder årligen till den svenska statskassan. Eller satsar över 300 miljoner kronor per år av de svenska skattebetalarnas pengar på marknadsföring av just Svenska Spel. Jo, det handlar faktiskt bara om att ta ansvar, menade Hägg … Visst begriper jag att bredsidan mot Svenska Spel främst ska riktas mot finansminister Anders Borg, fast det var ju inte han som satt framför mig i Visby utan en av regeringens handgångna män. Jag dristade mig i alla fall att påminna Hägg om att Moderaterna sedan 2007 har partistämmobeslut på att staten ska sälja Svenska Spel. Vad det nu är värt.

Möjligen hänger det ihop med att jag själv inte tog studenten och därmed inte euforisk sprang ut för någon trappa och sjöng om studentens lyckliga dag. Sålunda dansade jag aldrig på bilflak och inte heller skrålade jag med i Sommartider hej, hej!

Därav stinget av saknad i hjärteroten när jag i eftermiddags vid Götaplatsen glatt vinkade åt studentekipagen som cirklade förbi. Mest av en slump kom jag att sitta på första parkett, det vill säga på Stadsteaterns uteservering med Poseidon i blickfånget.

Och nog kändes studentfirandet som ett festligt avslut på denna plenifria vecka som förvisso ännu inte är riktigt slut. I torsdags kväll var det alltså dags att leverera ett sedan länge inplanerat anförande om min syn på hälsotillståndet i Domstolssverige för Göteborgs juristklubb. Med tanke på klubbens möteshistorik (läs: vilka högt ansedda jurister man har lyssnat till före mig) var det inte utan att jag kände mig aningen uppstressad.

Det hela avlöpte bra, intygade maken som var med som moraliskt stöd. Ett 40-tal jurister slöt upp på Radisson Blue, mest domstolsjurister förstås men också företrädare för stadens advokatkår.

Jag rev av mina vid det här laget väl kända ståndpunkter om rättssäkerhetsbristerna med en ordning där det begränsade antal överklagade mål som tas upp i hovrätt numera avgörs om inte på handlingarna så efter ljud- och bilduppspelningar av vad som avhandlats i tingsrätterna. Om denna ordning över huvud taget är förenlig med Europakonventionens artikel 6 med krav på en rättvis rättegång inom rimlig tid lär vi inte få reda på förrän om sisådär 6-7 år. För så lång är – ironiskt nog – väntetiden generellt på att få ett ärende avdömt i Europadomstolen.

Fortsätter vi att backa bandet så började torsdagsmorgonen med ett besök hos ögondoktorn. Till min oförställda förvåning förklarade sköterskan att jag var kvalificerad för högkostnadskort. En tydligare vink hade jag inte kunnat få om att jag inte längre kan räkna mig som en ungdom.

I onsdags förmiddag var det så filminspelning med bland annat mig, Douglas Roos och Birger Schlaug, en film som kommer till våren i regi av Mårten Klingberg. Därefter höll den militanta kvinnolobbyn seminarium på Södra Teatern (Mosebacke torg) om varför man ska säga nej surrogatmoderskap. Själv konstaterade jag att med Kajsa Ekis Ekman som banerförare är snacket påfallande likt det som KD brukar avhånas för. Sedan var jag bara tvungen att linka i väg med min onda fot till vårdcentralen i Gamla stan. Dubblera dosen voltaren, löd läkarens råd. Ja, måtte den onda foten nu få vad den tål!

Kvällen slutade i alla fall trevligt med grillparty på Enskede värdshus.

Till och med biståndsminister Gunilla Carlsson kom förbi och höll ett – behöver knappast sägas men i alla fall – glödande tal om poängen med att styra upp biståndspolitiken. Det har Carlsson gjort bra!

Därmed skulle veckans bakåtspolning av den plenifria veckan vara slutförd. Men kanske ses vi på Medborgarplatsen? För där firar vi i dag lördag Söderandans dag. Kom förbi vet jag!