Bara för att jag som ledamot av Civilutskottet sysslar med allt från skadeståndsrätt till bostadspolitik har jag inte släppt mitt engagemang för kriminologisk forskning i allmänhet och Brottsförebyggande rådets rön i synnerhet. Jag har verkligen sett fram emot regeringens kartläggning av tillståndet inom svensk brottsforskning. Sedan förra veckan finns utredningen i form av en idéskiss av regeringstjänsteman Joel Brorsson på regeringens hemsida.

Brorssons uppdrag har inte varit att kartlägga brottsforskningens tillförlitlighet i största allmänheten utan att undersöka i vad mån rättsväsendets myndigheter organiserar sin forsknings- och utvecklingsverksamhet på ett effektivt sätt. Yttest handlar det om inget mindre än att garantera regering och riksdag bästa möjliga forskningsunderlag som kan ligga till grund för kloka beslut om kriminalpolitiska reformer till medborgarnas fromma.

Ni som har följt mig genom åren känner till min syn på Brottsförebyggande rådet och vad jag menar behöver göras för att skattebetalarna ska få bättre valuta för pengarna som årligen satsas på det kriminalpolitiska området. (Bara polisen kostar i runda slängar 20 miljarder kronor per år).

Därför var det inte konstigt alls att Brå var ämnet för en av mina första motioner som riksdagsledamot. En motion som i tiden sammanföll med justitieministerns lika överraskande som välkomna utspel om att äntligen se över Brottsförebyggande rådet och den kriminologiska forskningen.

Min mångåriga skepsis mot hur denna forskning bedrivs bekräftas nu av Brorssons utredning, som ger klart underkänt åt Brå, Kriminalvården, Rikspolisen och andra myndigheter inom rättsväsendet som bedriver forsknings- och utvecklingsverksamhet. Den klädsamt inlindade uppmaningen till regeringen att ”överväga” behovet av ett nytt institut med uppgift att ”stärka” Brottsförebyggande rådet, innebär i klartext att Brå inte klarar sin uppgift och därför bör läggas ner.

Men frågan om Brås vara eller icke vara är laddad! Och ömma tår finns det gott om. Det stod klart när Svenska Kriminalistföreningen i går bjöd in till debatt om vilken kunskap kriminalpolitiken behöver.

Bakom podiet i regeringskansliet Rosenbads konferenscenter tronade kriminologiprofessor Jerzy Sarnecki, Brottsförbyggande rådets avgående generaldirektör Jan Andersson, justitieministerns stabschef Anders Hall samt revisionsdirektör Tina J Nilsson från Riksrevisionen och Rikspolisstyrelsens överdirektör Maria Bredberg Pettersson.

Vad hade egentligen varit mer på sin plats i det sammanhanget än att kvällens moderator Sten Heckscher självmant fört Brorssons kritiska idéskiss på tal och avkrävt de djupt insyltade panelisterna en kommentar till utredningens förslag om en tydligare samordning av forskningen på det kriminalpolitiska området?

Men nej. Faktum är att jag fick agera snudd på rättshaverist, resa mig upp i salen och ljudligt protestera mot att moderatorn när debatten skulle avrundas fullständigt hade negligerat min fråga om deltagarnas syn på utredningsresultatet. Annars hade varken jag eller det församlade auditoriet fått reda på att samtliga inbjudna i grunden delar Brorssons uppfattning att det behövs någon form av samordning av den kriminalpolitiska forskningen. Till och med justitiedepartementets stabschef medgav att mer samordning kunde behövas men lät förstå att han – för att hålla ryggen fri – inte var säker på att Brorssons lösning var den rätta.

Nej, det är klart. En annan fråga som bör ställas är om regeringen, riksdagen och beslutsfattare inom rättsväsendet har full koll på vilken forskning de behöver för att kunna fatta bästa möjliga beslut? I stället för att försöka besvara frågan ”vilken kunskap behöver kriminalpolitiken”, som var rubriken för kriminalistföreningens debatt, vore det kanske smart att först definiera vilka problem man vill lösa? Och därefter formulera själva forskningsuppdraget?

Jo, så tolkade i alla fall jag revisionsdirektörens besked om att Riksrevisionen inom kort planerar att granska regeringens beställarkompetens.

Det tackar jag för, som medborgare och skattebetalare! Andra i ansvarig ställning har anledning att svettas en tid framöver.