Efter en heldag i Domarnämnden är man rätt mör. Lika fullt är jag tacksam för att min riksdagsgrupp tillmötesgick min begäran och placerade mig där. För som jag tidigare har sagt, det är både märkvärdigt och viktigt att få företräda allmänheten i det sammanhanget. Ja, helt enkelt att med det allmännas bästa för ögonen vara med och bestämma i en rekryteringsprocess som bokstavligt talat handlar om rättssäkerhet och allas likhet inför lagen. Det är en svår men stimulerande uppgift att se till att våra domstolar befolkas av de bäst skickade och mest lämpade juristerna.
Domarrekrytering, ja. Där fick jag en snygg brygga över till Europadomstolen i Strasbourg som Civilutskottet besökte i måndags.
Utskottet fick en god pratstund med den svenska domaren Elisabet Fura, här tillsammans med Folkpartiets Jan Ertsborn, utskottets vice ordförande.
Nej, tillträdande utskottsordförande Veronica Palm (S) var inte med på resan, så Jan fick ensam hålla pli på oss ledamöter. Det gjorde han bra, tycker jag. Bland annat såg han till att även Fura fick en tackpresent från riksdagen för att hon tog av sin dyrbara tid för att träffa oss. (Hon fick ett riksdagslejon, alla andra riksdagsgrodor??!!)
För dyrbar är Furas tid. Är det något som hela Europadomstolen har brist på så är det … just tid. Detta med följden att domstolen har en skyhög stapel (målbalans, som vi säger i juristkretsar) med 150 000 ärenden som väntar på att avgöras. Den genomsnittlig handläggningstiden fram till domstolens domar eller beslut är 6-7 år.
Det säger sig självt att det är bekymmersamt, för att inte säga helt åt helsike, att domstolen som inrättades efter andra världskriget i syfte att skydda europeernas grundläggande rättigheter inte minst genom att se till att de får sin sak prövad inom skälig tid, själv konsekvent bryter mot den aktuella artikeln (6) i Europakonventionen.
Elisabet Fura var märkbart frustrerad över sakernas tillstånd och påpekade att även om hennes domstol från om med nu skulle strypa den individuella klagorätten (läs tillströmningen av ny mål) så kommer det att med nuvarande arbetskapacitet ta 20 år innan dagens balans på 150 000 mål är är avbetad.
Hisnande. Så vad göra åt denna ohållbara ordning? Om den saken fick Civilutskottet en duvning när vi ledamöter tillsammans med utskottspersonalen i form av kanslichef Monica Hall och föredragande Bengt Billquist vid niotiden i måndags morse besökte Europarådet och i samband med det fick en timme runt sammanträdesbordet med ambassadör Carl Henrik Ehrenkrona.
Här intill har dagen förvisso blivit kväll med angenämt studiebesök hemma hos ambassadör Ehrenkrona (mannen i mitten). Vilket i praktiken innebar en helkväll med fördrink i ljummen afton med tung syrendoft innan middagen serverades i pampigt residens.
Men tidigare på dagen blev vi alltså drillade av middagsvärden i hur verksamheten i Europarådet måste göras mer effektiv. Och ja, det kommer att få effekt även på domstolens arbetsbörda, om reformerna går i lås, vill säga.
Receptet låter ungefär så här: Skär bort stora delar av verksamheten. Inte mig emot. Av de 211 miljoner euro som Europarådet kostar medborgarna i de 47 konventionsstaterna, går 40 miljoner euro till rådets själva verksamhet. Resten – 171 miljoner euro – är personalkostnader. Känns elefantsjukan igen?
Vad ska då ett mer slimmat Europaråd syssla med i mänsklighetens tjänst?
Får den nuvarande norske generalsekreteraren Jagland som han vill handlar det om att renodla verksamheten till skydd för mänskliga rättigheter, skydd för rättsstatens principer och – sist men inte minst – skydd för det demokratiska samhällssystemet.
Det låter ju som en nätt liten … avgränsning.
Ungefär samma känsla av uppgivenhet drabbade mig när Ehrenkrona mellan middagens tuggor anförtrodde att den enda gång som två konventionsstater har hamnat i krig med varandra – Georgien och Ryssland år 2008 – då prioriterade Europarådet att fortsätta vara semesterstängt.