En timme, 2 minuter och 33 sekunder. På den tiden tog jag mig runt dagens premiärmil. Det är den första milen jag någonsin har sprungit (nåja) i mitt 47-åriga liv. Någon som vill kontrollera tiden? Det går alla tiders att göra här. Notera också placeringen!

Jovisst, bitvis var det ganska förfärligt. Inte för att människor var hänsynslösa i spåret eller så, tvärtom stämningen var över förväntan vänlig.

Men förmodligen var det psykovarning på mitt ansiktsuttryck när jag grimaserade fram ett leende till den snälla funktionären som hojtade käcka hejarop vid den nätta lilla apdjävliga uppförsbacken strax efter 8 kilometer, eller om det nu var efter 7. Fast jag bet ihop, fattas bara annat. Har man drillats i intervallträning på Skeppsholmen så har man. Sålunda segade jag mig sammanbitet förbi en ansenlig hop uttröttade medlöpare i backen.

Så närmar jag mig mållinjen (bilden). Det är lite störande att gulvästarna har börjat packa ihop tävlingen (kolla in killen på väg bort med en kon i varje hampa) innan man själv har passerat målsnöret. Men okej – jag är nöjd så det räcker med att ha tagit mig igenom den här milen utan att ha gått en enda minut!

Stark.