Julian Assange. Den mannen och hans läckande organisation har figurerat ganska länge nu i svensk debatt. Till mångas irritation har jag inte känt mig tillräckligt engagerad för att ta ställning till Wikileaks verksamhet, än mindre till Assanges trassliga affärer med svenska kvinnor.

Men efter statsministerns uttalande tidigare i veckan drar det ihop sig även för mig att sätta ner åtminstone ena foten.

Enligt TT sa Fredrik Reinfeldt apropå den pågående rättegången i London om att få Assange utlämnad till Sverige:

– Låt oss inte glömma bort vad som riskeras här. Det är ju rätten för kvinnor att få prövat huruvida det har varit ett övergrepp som de har varit utsatta för.

Nej, det var inte så klokt sagt av landets statsminister. För han bör inte uttala sig över huvud taget om en pågående rättsprocess. Regeringen utarbetar förslag till lagar, riksdagen stiftar dem, domstolarna tillämpar dem. Det är så rollfördelningen ser ut i en rättsstat. Genom sitt oförsiktiga uttalande har Reinfeldt serverat en gratismacka till Assanges advokater, som i utlämningsärendet gör allt för att beskriva Sverige som om inte bananrepublik så dock som en stat vars rättsväsende är lyhört för signaler från maktens män i regeringen.

Riktig så illa är det förstås inte. Ändå har Assanges advokater både en och två poänger i kritiken av det svenska rättssystemet. Förutom att majoriteten av ledamöterna i de svenska domstolarna är politiskt nominerade lekmän, är våldtäktsbegreppet i vår lagstiftning urvattnat in absurdum. Lika sorgligt är att de svenska domarna är ensamma i världen om att få betalt efter prestation. Sedan några år har även det Internationella Domareförbundet uppmärksammat missförhållandet och framfört kritik mot att svenska domare som dömer i racerfart får högre lön än de eftertänksamma typer som tar mer tid på sig innan de känner sig mogna att fatta beslut.

Sen lördagsafton eller inte, jag tycker att det är rätt sorgligt att en borgerlig regering efter mer än fyra år vid makten inte har gjort mer för att rätta till sossarnas felgrepp i rättssystemet och markera en klarare skillnad mellan domstolarna och den politiska makten.

Natti.