Vilken fröjd att läsa Lena Anderssons dissekering av Stockholmssossarnas kletiga utspel om hur huvudstadsborna ska få mer tid till att ”älska och skratta”. Själv barnlös skriver jag under på allt. Det ligger ingen bitterhet i det utan bara ett konstaterande att man kan leva ett rikt och roligt liv även utan att producera egna barn.
Men barnalstrandet hamnade förstås i fokus när jag i onsdags debatterade den svenska jämställdheten med Gudrun Schyman. Nej, inte övertygade vi varandra den här gången heller, men aningen skakad blev ändå Schyman när jag backade kvinnokampsbandet till mitten av 1800-talet. Vid denna tid hyste Socialismen en stark motvilja mot kvinnors lönearbete. Den Första internationalens kongress 1866/67 föreslog till och med att kvinnors lönearbete borde förbjudas.
Varför? Jo därför att kvinnligt lönearbete antogs bidra till låga löner för männen. Arbetarrörelsen fruktade rent av att kvinnorna kunde konkurrera ut män och ta deras jobb. Det problemet löste den socialistiska rörelsen genom särskild skyddslagstiftning specialdesignad för kvinnor i syfte att få dem att stanna hemma och ta hand om – man och barn.
Överfört till nutid kan jag inte låta bli att dra en parallell till motståndet mot att kvinnor på en konkurrensutsatt marknad fritt och i egen regi få utöva yrken som de typiskt sett är överlägset bättre på än män: vård, omsorg och den nya framväxande hushållstjänstesektorn.
Som alla vet är det inte den borgerliga regeringen eller Svenskt Näringsliv som sätter käppar i hjulen för kvinnligt företagande, utan De rödgröna, LO och Gudrun Schyman.